En dag möttes en fågel och en katt i ett träd för att samtala om livets mening.
“Hur är det där uppe i himlen?” frågade katten fågeln nyfiket.
“Jag vet inte..” Svarade fågeln innan den fortsatte:
“Som där nere fast annorlunda, jag kan beskriva det för dig om du vill, men du skulle ändå aldrig tro mig eller bara skratta åt mig, för du kan själv inte se samma saker, förstå dessa saker ur samma perspektiv, du har inte ögon för det.”
Fågeln fortsatte sedan:
“Du förstår, konsten att flyga kommer inte gratis, det kostar väldigt mycket i ansträngning och mod, och det finns inga genvägar. För genvägarna är som med hissen och flygplanet, uppfinningar, det är inte naturligt. Allt som går uppåt på det sättet faller förr eller senare ner igen. Jag har sett de där konstgjorda flygsakerna, de är inte ens i närheten av att kunna flyga när man vill, helt fritt, utan vidare.”
Katten stirrade avundsjukt på fågeln och jamade löjligt: “Hur lär jag mig?”
Fågeln tittade konstigt på katten och kvittrade sedan:
“Det är en fråga om utveckling min vän, om evolution, det är en fråga om att våga ta steget ut och lita på sig själv, att sakta men säkert växa fram de där vingarna. Alla katter är inte gjorda för det, för katter är livrädda för höjder och vatten.”
“Vad har vatten med det här att göra?” Frågade katten konfunderat.
“Det förstår du först när du har vingar min bepälsade vän”
Kvittrade fågeln tillbaka.
Katten blev bara än mer surmulen på fågeln, och stirrade lömskt på den i ren och svart avundsjuka. Försökte sedan gå till attack mot fågeln.
Men fågeln flög bara retsamt upp till en högre gren i trädet helt utan vidare och kvittrade sedan:
“Nejdu, den katten fungerar inte.
Du har varken snabbhet, styrka, smidighet, eller viktigast av allt, vingar för det där.”
Fågeln kvittrade än mer retsamt och flög ännu högre och katten följde nyfiket efter,
eftersom den ville veta mer.
“Men kan du ge mig några tips” spann katten lömskt och girigt.
“Jag vet inte..” kvittrade fågeln
“Om du frågar mig om tips så litar du inte på dig själv, och om du tror att din mynta ska hjälpa dig att flyga, så kommer du aldrig att få riktiga vingar. Någonsin.”
Fågeln kvittrade sedan retsamt:
“Jag har sett dig nere på marken, när du frossar i din mynta och faller omkull och somnar, men säg mig, hur ska du någonsin lära dig livets lektioner och livets utveckling, om du sover dig igenom läxorna? Det är därför du är på marken, och jag i himlen. Jag ville högre, du nöjde dig med frukterna på marken.”
Katten fräste argt på fågeln vars kvitter nu började gå den djupt på nerverna. Katten gjorde ännu ett utfall, men precis som innan så flaxade fågeln utan bekymmer utom räckhåll för katten till en högre gren.
“Ni katter är ett märkligt djur” Kvittrade fågeln.
“Ni har inte varit här ens en bråkdel så länge som vi fåglar har, ändå tror ni att ni är planetens härskare, bara för att ni är det mäktigaste rovdjuret på marken. Ibland får ni tag i en och annan av oss, men lika ofta så plockar de av oss en av er. Skillnaden är den, att för er är det en sport, för oss är det en lek. Ni måste anstränga er, vi kan cirkla runt och gäspande retas med er i timmar.”
Katten fräste nu grundligt irriterat och följde efter fågeln ännu högre när den flaxade vidare och sjöng på sin sång.
“Nejdu katten, nu ska jag ut och leta fina frön att knapra. Men jag önskar dig all lycka, och jag hoppas du själv tar dig ner nu, eftersom du inte själv var kry nog att inse att jag lurade upp dig på en höjd du inte själv förstod” kvittrade fågeln dräpande.
Katten insåg sitt misstag, och förstod nu att den skulle få sitta där tills husse och matte ringde brandkåren så att katten kunde få låtsasvingar igen.
