Det var en gång en vattenpöl. Som tjänade sin existens med att existera. Gjorde inget annat än att stilla flyta genom livet. Ett lugnt, stillsamt och fridfullt liv som bara en vattenpöl kan ha.
En dag så började det regna, och vattenpölen växte, växte snabbt. Det fanns inte plats för vattenpölen i sin sänka längre, och delar av den gav sig ut för att finna nya sänkor att stilla sin tillvaro i. På vägen fann vattenpölen andra vattenpölar med samma problem. De slöt sig samman och skapade en smal liten rännil.
Rännilen fortsatte sin resa och fann så småningom ytterligare rännilar som slagit sig samman för samma ändamål. De tänkte inte så mycket på det, och slog sig samman till en bäck. Bäcken korsade mark och vegetation för att gemensamt nå en lägre position där de kunde stilla sin tillvaro.
Bäcken kom till en tjärn där de kunde vila tillfälligt. Men eftersom fler bäckar fann sig till denna tjärnen så var de tvungna att bege sig vidare igen. Allesammans slöt sig samman och skapade ett vattendrag, vattendraget hann inte långt innan det fann andra vattendrag, de slöt sig samman till en flod, och började nu uppnå en ganska stor kraft. Ju fler som anslöt sig, ju kraftigare blev floden, tills den slutligen rentav forsade fram.
En dag mötte forsen ett stort hinder, en vägg, en struktur som hindrade dess framfart. Den begrundade inte hindret, utan stillade sig i sin tillvaro och väntade lugnt och stillsamt på sin tur att få passera. Men ju fler som anslöt sig, ju längre tid skulle det ta att få passera, och en del av vattnet började bli otåligt, eftersom det endast ville nå sin stilla fridfulla tillvaro i en lägre sänka.
Trycket växte, kaoset började sakta men säkert definiera sig. Snart kunde ingen från början vattenpöl avgöra vem som var vem, och det uppstod turbulens där alla slogs för att definiera sin vattenpöl. Där den ena vattenpölen var bättre än den andra och därför skulle få passera först. Samtliga helt i glömska om att de utgjorde samma vattenmassa.
En dag blev trycket för stort och väggen som hindrade dem gav slutligen vika. Alla pölarna, rännilarna, bäckarna, vattendragen, floderna och forsarna såg nu sin chans och alla ville fram först, vilket skapade en tsunami av pölar som samtliga ville fram först till sin sänka för att finna sitt lugn, sin stillhet. På vägen fram ödelade de allt i sin väg, brydde sig inte om vilken pöl som krossades eller fastnade på vägen. Brydde sig inte om vad som skadades eller förstördes.
När allt var undanröjt så var pölarna än en gång utspridda här och var, det fanns inget kvar, men det gjorde inte pölarna någonting, för de hade funnit sin stilla tillvaro, de som fanns kvar, de som inte fortfarande var del av forsarna som letade efter sin speciella plats.
Så slutade det regna.
Molnen skingrade sig.
Solen kom fram igen.
Pölarna dog ut, for till himlen.
Tills de än en gång valde att falla ner.
Och allt började om.
