Jag undrar vad jag tänker, målar inte bilden ensam.
Låg till smärtan vågad, bara kylan vittnar om ruset.
Jag tänker vad jag undrar, målar helst inte bilden alls.
Hög på Ophelias avsked, då inte i månens skugga.
Tydligare än dagsljuset, mer avslöjat än skenet.
Vet man sig vilja förmå, tystnaden viskar tiden.
Mer dunkelt än natten, klätt likt våra tankar.
Förmår man sig veta, tystnaden skriker slutet.
Vid en sida väntade hon, för att skänka två.
Drömmarna många givna, ville inte såra sig.
Frånfälle genom sömnen, för att våga höja sig.
Drömmarna många tagna, dog med ett leende.
