Vem är vem, egentligen vem.
De som är dem, verkligen vem.
Alla som är de, de, i sitt egna hem.
Vem är egentligen vem, egentligen dem?
När de som är dem, är vem, som egentligen är dem.
Enkelt säger en del, enkelt säger de alla, utan vem, utan dem.
Är du verkligen du, somnar du som du var natt, eller somnar du som dem?
Det är en tanke, en föreställning, ett du, ett var, ett dem, bortom de andra.
Vilket som, det är inte du, det är bara dem, bara ord, bara föreställningar.
De säger hej, vem är du, vem vill du vara, varför är du den.
Men de menar det aldrig, bara på ytan, bara ytligt.
Det är en gest egentligen vänlig, bortom dem.
Varför menar vi det där egentligen?
När vi egentligen inte är vi alls?
Lögnade, lurade, i en roll.
Det gjorde så ont, att skriva allt.
Men hellre än att bara avsluta.
Det kunde alltid ha betytt något.
Tänk om det bara fanns någon.
Primo Cogitatus.
Men världen är för ung.
