Betraktad inifrån och ut, så beskrev du känslan för mig med dina varsamma metaforer.
Kunde det kanske falla sig som så, i spegelbildens reflektion bakom ytan än en gång.
Uppå fältet bland livets blommor slår sig de målade fram, bråkar girigt om solskenet.
Målar sig tyst i mörkret, formar sig, mäter sig, velar sig, tävlar i vem som syns mest.
Så står sig de trampade på i skuggan, dolda i mörkret, tysta, slåss inte för och om.
Var det så du menade dig när du delgav dina ord vänligare än de flesta andra.
Erfarenheten och slutsatserna vittnade om ett lidande fåtalet beskådat.
Som en slags beundran, men ändå mer avancerad förståelse av värdet.
De säger att man formar sig, alltefter dagarna når sitt slut, börjar om.
Exakt som i kanske, kanske som i lagom, vem står att veta vilket.
Orden formade, som ska beskriva känslan, en slags förvirring.
Sanningen ligger i känslan säger de ömt, så även poängen.
Tiden rinner, tiden rinner ut för oss alla. Bortom ord.
Kanske ska man måla det, forma det, mena det.
Än en gång ge det chansen, våga hoppas.
Men så var det ju bara känslan.
Bara början ännu en gång.
Som alla andra.
Ändå olik.
Helt olik.
Något nytt.
Som ingen annan.
Som bara det unika värdet.
En yttran i tiden, delat värdefull.
Så faller det, korn för korn, utan vidare.
Sekund för sekund, vad förlorar vi på det nu.
Eller är det bara orden som passerar än en gång.
Jag hade kunna målat hela världen, var känsla erfaren.
Hade kunnat flytta berg, spadtag för spadtag, ännu en gång.
Fortsätta leta, formulera, tänka dela, bara för din skull ge allt.
För vad skulle vara mer omöjligt än perfektionen, om den inte finns.
Vad skulle vara mer löjligt än intentionen, att jaga den bortom sin form.
Är det såhär de tänker i tystnaden, ensammare än någonsin, utan mening.
När sandkorn efter sandkorn faller, sekund efter sekund passerar i spiralen.
Det var ju bara en känsla, men är en känsla bara något, något vi bara lever för.
Eller är det djupare än så, konsten att våga känna, känslan av att skapa i konsten.
Som när föreningen mellan mörkt och ljust, varmt och kallt, når det där precis lagom.
När konsten inte längre är en konst, snarare bara en del i helheten för känslans skull.
Det är då jag kommer att tänka på dig, allt det där du sa, som gav mig konst att skapa.
