Trodde inte jag skulle finna ännu en med handtaget i åtanke, en som vågar, som vet.
Förstår, kan, önskar, föreställer sig och kan beskriva, förstår orden mer än de betyder.
Det är de färgglada mönstrena i mörkret, när man ser insidan på ögonlocken tunga,
stirrar rakt upp i medvetandet och omfamnar tankarna en efter en, allesammans.
Som en tidvattenvåg, vågor av vatten genom tiden och vågor av tid i vattnet,
slog undan alla hinder, krossade hela väggen, hela försvaret åter igen.
Men jag byggde mitt tempel på ett berg, så det står sig renare igen,
resterna av tidigare vågor sveptes med i djupet, stranden är ren.
Skulle kunna se in i djupet där än en gång, se mörkret dela,
forma, genomskåda och falla sönder när ljuset bryter.
Det faller sig som spektrumet, var tanke tänkt,
manifesterad medvetet och omedvetet.
Skulle det sig någonsin förstå,
skulle det verkligen..
Kanske nu eller,
kanske inte.
8
