Som det finner sig i sin skönhet,
sällhet sällsynt och sällan erfaren.
Hon sjöng de vackraste av sånger,
vittnade om en tid bortom kanterna.
Färgerna där i hennes ändlösa ögon,
djupare då hon närmade sig i tanken.
Skammen säger de, för de inte vågar,
säljer det till den nästa att lämna efter.
Som hon sade det tidigare i samtiden,
när hon älskade mellan orden skrivna.
Önskade helst av allt att mest bara få,
känna lite mer, ännu en gång där ute.
Den vackraste av själar ännu i ägo,
för aldrig såld eller bortgjord i nuet.
Endast en verkligt vacker själ kan,
finna sig lättroad inom evigheten.
