Som det alltid faller sig.
Så det ligger i skönheten.
Som det står sig i helheten.
Ovanpå det där i säkerheten.
Bortom allt det där i försiktigheten.
Som när man spårar det till likgiltigheten.
Kanske våga forma några meningar för att se resultatet.
Svänga med orden i komposition för att beskåda spektaklet.
Ge dig allt det där vilket jag kan.
Delge mina försök att vara sann.
Säg mig, om jag haft vacker kropp, skulle du se på mig som du ser på dem?
Viska mig, om jag hade en funktionell kropp, skulle du ta på mig, ta med mig hem?
Tänka på, hoppas allt.
Fantisera om, önska att.
Skulle du våga hålla fast i mig, säga alla de där orden som ingen vågat mena glömmer
Se mig som önskvärd, se mig som åtråvärd, hålla om mig och kyssas när vi drömmer.
Inte bara för ett ögonblick,
utan för evigt fritt från trick.
Känn mig, skulle du vilja vara med mig, för att du vill, inte utnyttja eller tycker synd om
Tänk mig, som så många innan, så många andra, plockat min själ för verkligt värde.
Föreställ mig, som ingen annan kunnat, ingen annan velat, se det där jag skapar som.
Dröm mig, som vi tillsammans kan i tystnaden, även när vi ignorerar lögnen vi lärde.
Inte som de som trodde sig sa.
Fått det att verka verkligt bra.
Ljugit endast för att man ska.
Sårat för att få det de vill ha.
Tagit allt det de kunnat ta.
För att i slutet sen dra.
Och lämnat mig ensam kvar. Endast med värdelösheten uppenbar som bränner.
Se mig, skulle du skydda mig som ingen annan kunde, när lidandet vi känner.
Men liksom de andra så går du, tittar och fortsätter förbi det jag har här.
Liksom alla andra letar något bättre, som har allt det där.
Vad det där sen för dig egentligen verkligen är.
Egenskaper som jag tydligen inte bär.
Vem skulle stanna för någon trasig.
Vem kan stanna hos någon trasig.
Med kärlek som sin enda valuta.
Med livet som sitt enda värde.
Även om du ber om mer.
Drömmarna jag delger.
Precis då när du ler.
Om tystnaden ber.
Två som utger.
En som utser.
Något inger.
Allt inser.
