Allt det där.
Som det nu är.
Som det förefaller,
egentligen sönderfaller.
Så enkelt att bara studera.
Se, samla och sen konstruera.
Observera, ackumulera, assimilera.
Det är intressant och spännande att se.
Jag förstår verkligen hur de tänker om det.
Hela mitt liv har människor behandlat mig illa.
Pekat på mig, skrattat åt mig, slagit mig, fryst ut.
Vården kunde inte ens hålla sig en timme innan de började.
Experimentera och pumpa mig full med kemikalier och toxiner.
Kunde knappt gå och prata ordentligt innan jag skickades till BUP.
Hela livet har det varit fel på mig, alla har bara pekat och sagt fel, jämt.
Så man håller sig för sig själv, med de där fåtalet, de där extremt få som förstår.
En på tiotusen kanske, om ens det. De där sällsynta, som kan se lite längre.
De andra de använde en mest för att få slippa vara ensamma själva.
Men så fungerar de, när man var med dem själv var de snälla.
Men så snart övriga gruppen var där, då var man offret.
Den som pekades på, skrattades åt, ständigt.
Varje gång, alltid samma lika, dag efter dag.
Så man höll tyst, funderade själv, tänkte själv.
Det där som de inte kan, ens lite, över huvud taget.
Arbetade, studerade, lärde, sakta men säkert allt det där.
Det där som de vill kunna, men försummar när de har chansen.
Och de tror man söker deras billiga sympati, att de ska tycka synd om en.
När de ändå aldrig gjort det tidigare, när de behandlade en illa, utom de där få.
De som stannade och lyssnade, och som lärde sig se vad som verkligen pågick.
Så undrar de, varför man vill vara ensam, när ändå ingen verkligen kan det man kan.
Men så upptäcker de att man är bra på saker, väldigt bra på saker, sådant där speciellt.
Och så vill de vara med en, försöka trösta och ‘göra rätt för sig’, vara snälla retroaktivt.
Men inser inte att de bara gör det värre, när de horar ut sina billiga sinnen så lösaktigt.
De kunde inte från början, visste inte från början, och jag ger inte min vänskap billigt.
Så de undrar varför man skådespelar, varför man anstränger sig för att bli hatad.
Säger att man är lurad, att man är en dåre som inte förstår vad man säger.
Men de inser inte att man vet precis, vet exakt vad man sysslar med.
Men att man gör det för att få bli lämnad ifred, ifred från deras skit.
Deras billiga vänskap nu när de lärt sig se igenom sina lögner.
Deras falska försök till att få ett förlåt, för att de inte kan.
Inte kan förlåta sig själva för vad de gjorde mot en.
Ärren är fortfarande där, smärtan är också.
Den försvinner inte av lite vänlighet.
Så de står där, och fortsätter undra.
Skulle det vara svårt att vara intelligent?
Skulle det vara svårt att tänka större än så?
Skulle något vara egentligt svårt i den här världen?
Där alla fokuserade på att vara i centrum på gruppen.
Där man söp och knarkade för att få vara med, få vara hipp.
Vara den som inte blev pekad på och utsatt, experimenterad med.
Som fick diagnoser, benämndes ‘problem’ som ‘hade svårt för människor’.
Ohnej, jag hade aldrig svårt för människor, jag lärde mig snabbt att hantera dem.
Läsa dem, se igenom dem, studera dem, och om jag önskar, krossa dem rakt igenom.
De förstår inte att det de kallar min svårighet och oförmåga lika gärna kan bero på.
Deras egen svårighet och oförmåga att förstå, att vara ens lite stimulerande.
Det är inget spännande liv att spela mot människor i en så lägre division.
Att de inte kan förstå att den de tror har problem, är långt över dem
För det är inte svårt att vara intelligent i den här världen.
Det enda man behövde göra var att vara ‘den där’.
Som var centrum i fördomarna och måltavlan.
Som stod utanför den finare gruppen.
Som hade rätt enligt sig själva.
Som aldrig vågade avvika.
Aldrig vågade tänka.
Tänka själva.
Att bara förstå.
Samla all kunskap.
Lära sig att se djupare.
Förbi det som distraherar en.
Varje dag, var bokstaverade rad.
Just precis nu, alldeles precis som då.
Patetiska tråkiga drönare till billiga människor.
Ni behöver inte mitt förlåt, försök förlåta er själva.
Försök förlåta er själva den där dagen när ni förstår.
När ni ligger där på natten livrädda undrande och inte vet.
“Mamma, vad händer när man dör, kommer jag ha gjort rätt?”
“Kommer jag vara förlåten, kommer jag ha levt ett bra, rättvist liv?”
Eller var pengar, sex och droger viktigare än att få känna verklig frihet?
Var kändisskap och saker, utmärkelser och erkännande viktigare än frihet?
Var det jag ville ha i mitt ego viktigare än andra människors välmående och hälsa?
Det var därför jag gick all in, innan ni ens spelat klart halva spelet.
Det var därför jag lämnade, för att skådespelet var för uppenbart.
Ju mer du vill ha det, segern, betyget, pengarna, ju mer slav är du.
Ju mer du ger upp din frihet, din fritid, för att få det, ju mindre fri är du.
