Ibland undrar jag förstås, från bakom ögonlocken.
Tiden undrar också, men från andra sidan väggen.
Ibland, men återkommande.
Alltid, men sporadiskt.
Som en tankesträng vilken sträcker sig.
Genom viken vilken tiden vänder sig i.
Det hade kanske fungerat som innuendo, men du ler.
Bilden i mitt sinne när du passerar.
Som en modulering i verklighetens musik; din observation.
Kanske, kanske inte.
Undran, och frågan.
Som det hade känts vid i kunskapen:
Jag vet att du undrade. Önskade.
Men från andra sidan synkroniciteten.
‘In your dreams’ säger de.
‘Yes please’ svarar jag. Ler.
Det blir inte bättre.
Någonstans mellan kuggarna vilka är mitt mentala imperium.
Bakom frågorna om tankeramen.
Den behagliga resonansen vilken är du.
Ett variabelt mönster, där sannolikheten viskar din identitet.
Som en extradimensionell maskeradbal – där bara de medvetna dansar.
Jag vet att du visste, det var hela meningen.
Önskningen dog aldrig i Universum, om än i meningen.
Så ett scenario. Förstås.
För det är ironin i skönheten.
Alla vill ha det äkta.
Men vågar inte över tröskeln.
Såsom någorlunda, men överflöd.
I underdrift och besvikelse.
Känslorna förblir, oblommade.
Precis som livet.
Ibland undrar jag.
