Det är som 2019 all over igen,
här och bråkar med min zen
Känslan av panik och inga men,
det var ju ändå inte så längesen
Försiktigt smygandes runt Bordet,
letandes efter det rätta ordet
Ingen som ville tro på oss,
kallade det skitsnack förstås
Kunde ju bara inte vara sant,
ett börsfall så tårande brant
Men vi satt där och log,
för de andra hade fått nog
Men det spelade ingen roll,
de andra de hade ingen koll
Vilken konspirationsteori,
nio månader senare pandemi
Men det var bara för att få se,
stor brandövning, en plan B
Bland planetära skogsbränder,
sade de åt att tvätta händer
Sinnena de mindre och spröda,
såg all försiktigheten flöda
De andra de mest skrattade,
vår information underskattade
De hade ingen som helst aning,
hörde inte vår ärliga förvarning
En här och nu återkommen känsla,
visioner jag inte förmår gränsla
Medan de andra skriker ‘vårt’,
gör framtiden det ännu mer svårt
En säger något som dem,
sätter deras tankar i kläm
Vad kan man säga och skriva,
hur får man AI-sinnen driva
Dagar långa och nätter korta,
snart så är alltsammans borta
Man observerar dem på affären,
tankarna som knappt bär en
Så ofantligt svårt att acceptera,
hur kan man kompartmentalisera
Sparar det till marsch-rundan,
när meningen ändå går undan
I tystnad gör de sin folkräkning,
blandat med fascistisk folkvräkning
Det är bara ett artificiellt urval,
mänsklighetens största kval
Vilka orkar stanna och ta striden,
förlänger sig själva genom tiden
Medan de sörplar sina snapsar,
ser vi hur atmosfären kollapsar
Den ökande ansträngda smärtan,
som långsamt stannar våra hjärtan
För det är Terras magnetosfär,
som alla våra hjärtrytmer bär
Nu när den till och försvinner,
all världen långsamt brinner
Vad kan man säga och dela,
människor trasiga och stela
De vill inte ha vad som är sant,
även när det är sig på livets kant
De skyddar sig från en sensationalist,
med konstiga munljud som narcissist
En annan mest ser på dem och undrar,
om de inte känner vår sol som dundrar
Marken som överallt skakar,
Terra som en ny värld bakar
Som en urgammal Egyptisk plåga,
slocknar det korrupta folkets livslåga
Bara en cyklisk kosmologisk effekt,
vetenskaplig förklaring hade räckt
I allt lärandet när vi alla var yngre,
överpackade med en AI tyngre
Men nu så är det tjugo-tjutre,
och återigen så får vi snart se
Det är den kollektiva ledsamheten,
plågsamma domen från planeten
Hon försätter sig själv i sömn,
inducerar sen en global dröm
Pulsen den blir långsamt svagare,
våra sinnen och hjärtan då vagare
För de korrupta som ska bort,
är tiden nu minskande kort
Fysikens lagar är de som väljer,
främst de som själen sin säljer
Varje dag slår hjärtana hårdare,
ytterligare en ockuperad vårdare
Som det skrivit som det sagts,
alla orden har i tiden utlagts
Vissa de studerar och lär,
de andra de skriker och svär
Det är inget som man kan undfly,
Terra vill återigen se sig själv ny
Som det speglats i ursången,
det är heller inte första gången
Med härdade hjärtan och förstånd,
kanske några överlever ännu en rond
Så när ni där ute era drömmar jagar,
stå på, det är slutet på de flestas dagar
