Det är när det fäller sig i känslan.
Var dröm jag målar tystsamt.
Ensamheten skuggar var tanke.
Men efteråt släcker inte törsten.
Så för vart ord menat finner det sig.
Sanningen följer lika tystsamt.
De skriker deras vrede ostämd.
Men det faller på döda öron.
Så i helhetligen målar vi konsten.
Och lämnar oss själva i livets fortsättning.
Ibland är lösningen otänkbar.
Vilket är när det imaginära segrar.
Så långt det menar sig.
Så mycket längre det fäller sig.
Blodstårar röda i nattens mörker.
Konststråken lägger innebilden.
Men stegen ekar tungt mellan dörrarna.
Och drömmarna är i kort tillgång.
Så vem som än och vad som än.
Det finner sig tillika varsamt undangömt.
Det är en mening förstås.
Men synen är för de tränade.
De som inte bara såg och hörde.
Men de som även gjorde och lärde.
Det är så det räddar sig själva inifrån.
När trängderna finner sig i stundande.
