Ibland hör jag henne viska.
Där mellan andetagen i tystnaden.
Så många meningar det menar förstås.
Varför åh varför.
Alltid i mitt minne.
För evigt i mitt sinne.
Tänk om du vore min.
Vågar inte ens att tänka så.
Jag vänder in i mina drömmar.
Nattmörkret faller över gångerna.
Utan dig är ensamheten allt som finns kvar.
Varför skulle de andra ens vara viktiga.
Kanske att de är, kanske de inte är.
Mitt sinne orkar inte ens bry sig.
Varför måste jag minnas de som gör ont?
Varför måste jag minnas och älska de som förstörde?
De våldtar och försöker mörda skönheten skapad i manifestation?
Jag kan fortfarande känna slagkraften från hennes blickar nå min yta.
Jag hade så gärna varit där och hållit hennes hand.
Hade så gärna varit där och hållit om henne.
Om så bara för att få bort drömmarna.
Om så bara för att smaka skönheten.
Hur och varför skulle någon som henne..
