En annan tanke där i slutet, precis innan man passerar
Det är en kant av bländande silver och så är det bara slut
Mörker så långt känslan når, så man vänder sig om och ser
tillbaka därifrån man kom, men inget är sig längre likt historien
Det är oändliga fält, vandrande medvetanden, själar av alla slag
Man kan stanna, man kan vandra, se dem reflektera sig i sina slut
Tiden man tror passerar bygger en vägg vilken man ser mer och mer
tills den slutligen täcker över allt som finns, glömmer bort allt det andra
De tror de ser det, men det är bara när man står där utan andningen
med ett hjärta på paus, med en glömska skärande och slutet nära
Som man kan se det, som man vill se det, som man får se det
Vem är värd att få se det frågar de när de försöker dra i en
Ficklampan skär i ögonen, avlägsna röster, pipen ekar
Det är en annan dimension igen, man sugs in i den
De skriker, de jublar, de tror sig ha räddat någon
Men tillbaka i fängelset, de kallar verkligheten
Har du sett dem, fälten?
Har du känt dem, ekona?
Har du någonsin undrat?
Har du verkligen velat?
Friheten där borta,
där tankarna luktar,
där meningarna bär,
sluten de vill se igen.
Alla gånger jag dött genom illusionen, genom tiden, genom rummet
Alla gånger jag levt, genom mörkret, genom förändringen, genom mig
För att slippa vandra ensam där på frihetens fält, där bortanför sömnen
I drömmarnas värld, överhetens himmel, där allt är möjligt och alla målas
Där de fysiska begränsningarna är en saga man berättar för de nya andra
För att motivera dem till att prova, få dem att hoppa ner i det och leva ett liv
Men de glömmer det medan de vandrar genom alla dagarna där på marken
Försöker fånga drömmarna de tror de vill ha, friheterna de saknat hela sitt liv
Allt det såg jag
När jag var där
När jag dog
