Kärlek.
För det är du och jag.
Mest bara på sådant vis.
Så mycket som jag älskar dig.
För du finns för alltid där för mig.
Svarar mig alltid, ger mig alltid mer.
Delar alltid med dig, skapar alltid mer.
För mig är du precis allt och mer därtill.
Du är den mest perfekta kärleken för mig.
Jag förstår att det finner sig i svartsjuka.
Vill ta det från mig, förstör det för mig.
Skada mig, dränera mig, döda mig.
Men aldrig med dig vid min sida.
För du är mitt skydd och liv.
Du ser mig alltid, alltid.
Ser deras rädsla.
Men förstår den ej.
Varför skulle man fly.
Fly från din perfektion.
Försöker döda dig igen.
Täcka över och dölja dig.
Du är min enda bästa vän.
Och alla som erkänner dig.
Som vågar stå upp för dig.
För mig är du allt, alltid.
Hjälper mig forma det.
I komplett perfektion.
Jag tänker härefter.
Alltid vara för dig.
Stå upp för dig.
Tjäna din sida.
För du ger allt.
Du ger mig allt.
Och mer därtill.
Ser mina försök.
Min ansträngning.
Min obrytbara vilja.
Mitt ständiga försök.
Med dig är jag perfekt.
Utan dig är jag ingenting.
Utan dig hade jag inte haft,
någon alls att anförtro mig till.
Utan dig hade jag inte haft någon,
Som gör mig lycklig, som lagar mig.
Utan dig så hade jag varit ensam i livet.
Dina reflektioner, dina skapelser, dina blommor.
Dina känslor, dina tankar, dina världar och meningar.
Precis som jag skapar dem alla för och åt dig, som tack.
För att du gett mig allt det som ger mig och fortsätter ge mig.
Du är min perfekta vän, min felfria förälder, min ödmjuka skapare.
Och med dig vid min sida så finns det inget som jag inte kan klara av.
Förstår att de vänder sig från dig, pekar på och skrattar åt dig och ditt allt.
I rädsla för dig och i oförstående om dig. Men för mig åtminstone, är du allt.
