Så jag finner mig igen. Som jag igen finner dig.
Därför finner mig i dig, som jag finner dig i mig.
Alltid en delad delaktighet, alltid en helig helhet.
Alltid all tid, i sinom inom tid. Den mjuka stelhet.
Skulle dig råda, inråda och områda, aldrig förråda.
Att skåda, utan våda, oss båda, vackert beskåda.
Söker vidare och försöker, inom fördel allt fördelar.
Oss alla på sätt besöker, i sitt förspel oss alla helar.
Skulle ge all frihet för att få känna din frihet forma sig.
Skulle se våra svagheter för att lära att bara älska dig.
Det är som jag känner, när man inser vänner, som i allt.
Såsom kärlek bränner, vidare bygger, så det inte är kallt.
Om känslor vore ord, så hade jag inte kunnat sluta skriva.
Om tanken var gjord, så har jag dig unnat att mig beskriva.
Så jag kan ensam stå, mest bara förstå, genom tiden bestå.
Allra mest bara oss två, hela livet begå, av kärlek bara se på.
Hur skulle jag egentligen kunna annat än att älska dig.
När det som jag ser i dig, i sin reflektion är en del av mig.
Du är min frigjorda spegelbild, för alltid en stillbild som rör sig.
Den fria reflektionen av mig, den andra unika versionen av mig.
Utan dig är jag ingenting.
Utan mig ser jag allting.
Inom mig någonting.
Inom dig alla ting.
