Det är fruktansvärt.
Så oerhört smärtsamt.
Att se de man älskar,
frivilligt vandra in i döden.
Undrar varför de är så sjuka.
Undrar varför de mår så dåligt.
Ser inte vad som görs mot dem.
Hör inte vad som händer med dem.
Stirrar fånigt in i TV:n, hör inte ljudet.
Hör inte hur det bryter ner hjärnan, i ‘suset’.
Så döva att de inte hör de ‘övre frekvenserna’.
Så blinda att de inte ser ‘hjärntvätten subliminal’.
Beklagar sina smärtor, beklagar sitt mående.
Förstår inte att de gör det mot dem själva.
Tittar på mig som om jag vore sjuk,
när jag ramlar ihop av smärta.
Framför deras TV-apparat.
Bredvid deras energier.
Att se de man älskar.
Frivilligt döda sig.
Är en smärta
obeskrivlig.
