Det började en kall dag i november.
Sjätte hade passerat, obemärkt och smal.
Det kanske var så Universum ville.
Vem skulle någonsin ta del.
Vem skulle någonsin våga.
Det radar upp sig, helt utan mening.
De svänger efter viljan, som hoppet.
Sjätte passerade igen, som förut.
Ta fyra steg tillbaka, tiden hade stannat.
Tänk att förlora meningen, helt.
Skulle de jaga sanningen..
Skulle de jaga lögnen, vänta på dem.
Långt uppradade som om tiden fanns.
Från tron, genom apatin, till viljan.
De växlade sina femton ord.
För de tysta minuterna där.
Vem skulle förstå, vem skulle läsa.
Köpte de redan mina minuter..
Fortsätter som tidigare, undrande.
Den djupare meningen, så obegriplig.
Det kanske bara ser ut som ord.
Pusslade ihop för syns skull.
Men allt det här har en mening.
Utan att någon kan se den.
Den gömmer sig bakom orden..
Det slutade en kall kväll i november.
Sjätte ville passera, uppmärksammad.
Fyra steg tagna, det regnade känslor.
Så det slog sig, rakt genom tiden.
För att alltid gå förlorad, för alltid.
Det vill sig en dag.
Så sa hon en gång.
– Vila i Frid, älskad och saknad
