Vad jag minns

från drömmen.
Det var en klardröm med subjektivt perspektiv.
Jag ser allt som händer från en persons ögon, och kan inte kontrollera eller påverka vad som sker. Det är så jag skiljer den typen av drömmar från andra.
Vanliga drömmar går att vakna upp ur in i klardrömmar.
Klardrömmar går att medvetet kontrollera.
Dessa ‘försyner’ om det är vad de är, är som att se på film.
Jag lånar någons ögon. Oftast under ‘dåliga’ händelser.
Jag vet hur det känns att bli avrättad från first person i sådan dröm.

Jag ser aldrig vad som händer i den här drömmen. Här något förkortad i summering.
Det är att personerna pratar svenska i drömmen som oroar mig. Vanligtvis pratar de andra språk.

Jag är i någons kropp, denne sysslar med några papper.
Av rösten att döma, en vuxen kvinna. Med glasögon.
Lätt att märka glasögon när man inte har dem själv.
Folk börjar skrika plötsligt, personen jag är rycker till.
Några minuter passerar, fler skrik och skott avlossas.
En yngre kvinna springer in genom dörren ock skriker:
“Vi måste ut, det är helt galet”
Både personen jag är i drömmen och den andra
lämnar rummet och springer genom en korridor.
Ned för ett par trappor och genom ett par korridorer.
Lokalsinne i en dröm med springande perception är svårt.
Genom ett par rum och ut genom en entré.
Mer skrik och skott hörs i bakgrunden.
Nedför ett par trappor och över vad jag tror är en gård.
Personen tittar nedåt i drömmen, inte direkt busy med sightseeing.
Sedan över en väg.
“Vad händer?” frågar personen jag är.
Men den andra personen är i chock.
Fortsätter springa en bit.
Sen vaknar jag upp ur drömmen.

När sakerna dessa drömmarna illustrerar blir verklighet, så är de inte längre mardrömmar.
Jag har minst en varje vecka. En del har inte kommit att bli verkliga, eller så missade jag det. Personer i mina drömmar pratar ofta andra språk, som jag inte kan. Så det är möjligt att det undgår mig.
Andra har jag glömt helt enkelt.
Haft det hela livet, eller så länge jag kan minnas.
Minns inte genom mitt ego hur jag drömde innan jag nådde fyraårsåldern.
För mitt ego fanns inte då.