Tiden avstannad

I perception och uppfattning.
Undrar om det är möjligt.
Att reanimera globalt.
Kan sinnet tillåta det.
I förmåga och styrka.
Amplifikation är frågan.
Om än möjligt i uttrycket.
Om jag bara kunde bära det.

Världen växer genom tiden.
Uttrycker sig i enligheten med.
I stunden i nuet, i överalltet överallt.
Är jag om möjligen medveten nog att se.
Allt däröver när det animerar sig stundligen.

Skriva om eventen,
arrangera om energin.
Manipulera perceptionen.
Återbringa tiden från dåtiden.
Hur än mitt sinne avkodar det.

Reanimation på global genetisk nivå.
Ett omformulerat uttryck till bättre struktur.
Ett omarrangemang som rättar ur oljudet helt.
Tiden står still i stillheten. Håller andan och ser.
Hur den passerar mig förbi och föråldrar sig själv.
Accelererar mig själv i isolerat momentum framåt.
Vore det inte svårare än så, om än bara större än.

Jag vet att det vet, då det vet att jag vet genom vetande.
Så det förefäller sig som tiden möter mig genom dået.
På vilken nivå slutar det alltsammans, om ens det.
Tiden faller bort och det ändrar all min perception.
Hoppa till ett nytt Universum igen, se annan tid.
Ögonen på kudden när uppvaknandet finner.

Vilket liv, vilken tid, vilken person?
Vart är jag nu, vem lever jag nu?
Observerar min omgivning.
Ser en tid, ser en plats.
Någon någonstans.
Men ändå här,
överallt.

Så det står sig som jag dött.
Gång på gång igen om igen.
Genom tiden i var evighet här.
Alltid i ett nu, alltid övergivet.
Givet från ovan kondenserat.
En ny dröm, ett nytt liv.

Inget ego, ingen fast kropp.
Ett nytt liv var ändrad tanke.
Absolut frihet inom all tid.
Likt det som barndom.
Skulle det någonsin,
kunna ta slut ändå?

Jag ser mig leva,
om igen om igen.
Det kan aldrig,
aldrig någonsin,
ta slut av sig själv.

För det är inget själv.