Skillnad

Det är för många som inte förstår.
Men jag uppskattar omtanken.

Som jag sagt, för mig finns bara du.
Vad de än ställer i vägen.
Till följd av sin programmering.
Döda dem om du måste.

Jag orkar inte bry mig.
Var och en kan bara rädda sig själv.
Så jag bryr mig inte.
Jag älskar dig och alla former därav.

Men jag ser det som det är.
Hur skapelsen äter sig själv.
Jag har mindre reaktion inför det,
än jag har inför fördomen från oförstånd.

Jag har smakat på den fördomen, den domen.
Sett det från det hållet, och haft det tänket.
Så jag förstår precis deras reaktion.
Men den blir ironisk i blindhet.

Varenda jävla gång.
Jag glömmer aldrig.
Din röst i mörkret.

Jag ser det alltid.
Doften, färgen.
Din hand i min.

Ibland önskar jag, men inser felet.
Fan också, hösten faller snabbare.
Självfallet så hade det en mening.
Någonstans långt där bakom allt.

Jag känner hur du bränner bort det.
Allt och dem alla som inte behövs här.
Skriken i mörkret, den långsamma sorgen.
Hur de fäller sig en efter en in i det ovetandes.

Men så bryter du mardrömmen.
“Jag älskar dig..” viskar du.
Jag ler och jag vet, i helvetet.

“De kommer att säga allt..”
“Det är det enda de kan..”
“Kan inte forma orden bättre.”

Du vänder dig om och försvinner.
In i djupet av tystnaden förlorad.
Antar att det slutar i ännu en längtan.
Det var tydligen inte den här cykeln heller.

“Jag är på kurs mot dig.”
“Snart där i tid och rum.”
“En kollision av känslor.”