Observation

Av mig själv i de senaste åtagandena.
Har börjat arbeta för att effektivt försöka nå en vikt på sjuttio kilo.
Det är drygt tjugo kilo uppgång. Men i mitt fall så är det svårt.
Fruktansvärt svårt. För det är inte bara att äta mer.
Som de flesta säger. Min kropp fungerar inte så.
Det som äts måste integreras.
Och integration sker genom hård träning.
Vilket resulterar i feber, eller feberliknande känsla, vilja säga internt arrangemang av biomassa – träningsvärk.
Därför kan jag förstå den naturliga följden som kommer sig av massiv invandring.
Växtvärk är relativt till skala som allt annat.
Och det är smärtsamt.

Att lägga på sig fett är inte att växa.
Det är att ackumulera.
Som att ha invandring utan integration.
Icke funktionsduglig biomassa.
Integration därför, är precis som när man växer.
Hård träning där biomassa arrangerar sig till effektiv funktion.
Och det kommer med intern ansträngning och på grund av utmattningen och frustrationen inför den biologiska uppgiften så kan konflikt uppstå. Därför vikten i att koordinera det så medvetet som möjligt och tillgodose resurser. Speciellt till den infrastruktur som avser upprätthålla funktionsdugligheten i biomassan.

Men likt Sverige har arbetskraftinvandring så äter jag numera mer för att gå upp i vikt.
Men kombinationen av större intag och hårdare träning/biologisk integration, så känner jag mig febrig. Eller som att jag har intern konflikt som pågår. Det känns som att kroppen brinner.
Det är smärtsamt att växa. Både fysiskt och mentalt.
Hård träning och hårda studier är båda utmattande, men på olika sätt.
Och de resulterar båda i en form av träningsvärk – vilket är varför de flesta avstår från det eller ogillar att göra det. För de förstår inte vikten i obehag.
Ironiskt nog så är obehag det som driver evolutionen allra mest.

Men säsongsblommor idag är så bekväma av sig. För bekväma av sig.
Jag saknar ett vitalt organ som är centralt i den biologiska integrationsprocessen i kroppen. Det organ som avgör vilken del av den konsumerade biomassan som är värt att integrera till samhället.
Tydligen, om jag ska tro massmedia, så verkar något liknande vara relevant på nationell skala. Eftersom besluten om utvisning – nationella exkrementer – ofta är av en väldigt irrationell natur. Fullt funktionsdugliga komponenter som har all möjlighet till effektiv integration utvisas, medan skadliga element förblir.

Min kropp har något liknande, i metafor. Jag kan inte tillgodose mig näringen jag konsumerar effektivt och därför är integrationen och tillväxten långsam.
Det är vad jag arbetar på att mutera om inom mig.
I mitt biologiska samhälle.

För rent tekniskt sett så är jag president/kung/statsminister/dylikt över min egen kropp. Min egen cellulära koloni. Det är mina beslut vad för biologiskt material jag importerar genom konsumtion – biologisk invandring/arbetskraftinvandring – i form av föda. Det är det första steget i processen, och om man äter rätt så gör man arbetet för de interna organen mycket enklare.
Därför krävs en stark ledning, en stark förmåga att fatta beslut liksom i frontalloben.

Ju bättre den processen i stort, ju bättre samhälle.
I min kropp är det detsamma. Därför min väldigt disciplinerade livsstil i fråga om föda och träning. För det är de första stegen till effektiv biologisk integration i kroppen. Vilja säga tillväxt.

Jag önskar arrangera mig cirka tjugo kilo ren arbetskraft ytterligare – vilja säga rena muskler. Det ställer stort krav på integrationsprocessen (hård träning) och förmågan att avgöra effektiv biomassa från ineffektiv biomassa (val av diet). Allra helst i mitt fall som funktionshindrad i egenskap av avsaknad rörande ett vitalt organ i matspjälkningen.

Därför min respekt för polis och militär, för rent samhällsmässigt så är de en del av den infrastruktur som arbetar för att upprätthålla den samhälleliga homeostasen, samt att integrera effektiviteten.
Allmän värnplikt till exempel är på nationell skala detsamma som att ha regelbunden träning i kroppen.

Om man tar relativiteten i förhållande till energisk skala i förhållande till massa i beaktning.

Jag bedömer en människa baserat på deras kroppsform. Jag dömer inte, men jag bedömer. För det är ett kvitto på deras ledningsförmåga internt. Hur väl de kan styra och arrangera sitt cellulära samhälle.
Om de har dålig hy, är ur form och har överflöd ackumulerat så är de ofantligt dåliga på att leda sig själva och fatta effektiva beslut – och jag tar deras åsikter med den graden av seriositet.

Resultat talar för sig själva.
Oavsett vad några påhittade symboler på ett papper säger.