Neurom

Det är den där märkliga känslan när man vaknar in i det fysiska biologiska livet igen. Efter en natt av drömmar. Det tar en stund att reanimera alla minnen och minnas sig själv, sitt liv. Som att starta en dator. Basic stuff kommer på en gång. Men att minnas hela sitt liv medvetet och allt man lärt sig i det tar en stund att hinna ikapp. Så för en stund så är man förvirrad vart man är i tid och rum. Det är så fridfullt. Som att vara fri från det.
Sen är det som att bli träffad av ett snöskred. I sinnet.

Var i en dröm, hos någon. I deras hem, deras lägenhet. De hade någon form av sammankomst eller fest. Jag minns hur den såg ut, även om det var drömlikt irrationellt. Svårt att minnas minnen som inte är ens egna, om det är vad det var. Inget spännande hände fram till slutet på drömmen, när personen i fråga blev förolämpad av att någon krånglade med en tavla på väggen och därför tog strypgrepp på personen, örfilade ett par gånger och så var vad än de hade för sig över.
Tråkig dröm. Tråkigt folk.

Den andra var mer intressant. Var i någon form av laboratorium. Där de höll på med djurförsök. De elektrifierade kaniner och marsvin. Uppfattade aldrig varför. Hela scenariot föreföll psykopatiskt och sinnessjukt som bara människor kan vara. Någon hade gjort någon upptäckt eller form av genombrott i sina experiment. Helt tydligt någon form av medicinsk/bioteknisk forskning av deras samtal att döma.
Kort segment.

Följande dröm var om henne.
I hennes hem. Jag kunde se henne genom hennes ögon när hon såg i spegeln. Jag är lycklig att hon mår bra. Hon såg äldre ut.
Personligt, för minnets skull.