När jag

brände papperna idag, så var där några kollegieblock.
I ett av dem ett kärleksbrev till dig.
Givetvis var det vad jag var tvungen att se på grund av synkroniciteten när jag slängde det på elden.

Undrar hur många hundra jag skrev.
Om inte tusen.
Det är inte besatthet.
Det är en metod att vidhålla lyckan.
Att hålla sig glad.
Alla glömmer det när de växer upp.
Sen slutar de göra det helt.
Sen dör de.
Sen bildar de familj.
Sen klagar de.
Sen glömmer de.
Sen dör de. Igen.

Så länge du finns symboliskt i min synkronicitet så kan jag inte sluta växa.
Varje gång jag tänker på dig blir jag lycklig.
Så vill jag skriva något.
Om och om igen.
Det finns där i mitt minne, i min genkod.
Någonstans där i djupet av mig själv.
Det är därför man växer genom att skapa.
Och du är det där som får mig att.

Den där ljuva viskningen på insidan.
Din våldsamma men ömma fantasi.
I drömmen var gång om och om.
Genom varje värld, varje scenario.
Varän i vilket än Universum, tillsammans.
Närän i vilken än tid, om än bara i eko.

Du förstår om du hör det, om du ser det.
Men det är alltid du. Först. Min första tanke.
Det första namnet. Den första känslan.
De flesta skulle kalla det plågsamt.
Men det är onåbarheten i det,
likt solen som lever mig.