Jag undrar

ibland om de bryr sig.
Någonsin. Över huvud taget.
Någon. Någon av dem.

Inser sen naturen.
Det väsentliga i den.
Någorlunda annorlunda.
Vem sade att det måste.

Vem sade vad som är möjligt.
Och vad som inte är.
Det kan låta ytligt, förstås.
Men förefaller endast så.

Det går livet genom var dag.
Men fäller sig därefter.
Så känslan letar sig till det.
Vem skulle bry sig. Alls.

Det är leendet genom tiden.
Blicken in i hennes Universum.
Tvärs över tiden, på andra sidan rummet.
Där, bortom energins mentala missfoster.

Någonsin, om ens möjligt.
Jag hör hennes tankar.
Som hon önskar dem, givetvis.
Det ekar i känslorna. Värmande.

“Varför viskar du?”
Viskar hon.
“Är det mörkt?”
Gissar hon.

Ser hennes stundliga avtryck.
Hur många ekon?
Hur många tider?
Hur många fantasier?

Hon var där, i intrycket.
För blott en sekund i undran.
Dagarna in och dagarna ut.
Det mördar sig därefter.

Minnet bleknar i saknad av henne.
De känner det inte.
Kan inte. Vill inte.
Skulle nog inte ens förstå.

“Snälla säg något?”
Viskar hon igen.
“Var det förra gången?”
Undrar hon vidare.

Ser hennes ögon se in i mina.
Någonstans i det fångade ljuset.
En inblick i en återblick.
Ett fotografi som fångade tiden.

“Det kommer snart en ny våg..”
Viskar jag till henne.
“Minnet smakar som blodig höstsol.”
Fyller jag däri.

Ser tidsspannet eskalera.
Som en kronologisk flodvåg.
Bränna bort än mer av det.
Och de skyldiga till det.