Int

“Varför mig?” she asked me, as if I would know the answer to that better than she would.
“Jag vet det lika väl som du.” was the only proper answer I could possibly give.
“Så inte alls?” she replied.
“Något åt det hållet, jo.” I concluded and she said nothing.
The seconds passed.
“Med vissa..” I began “så synkroniserar jag bättre, oavsiktligt.” I began explaining. “Sen följer de med i tiden.” I told.
“Hmm..” she confirmed quietly.
“Kan inte göra något åt det annat än att symbiotiskt integrera med det.” I explained, as logically as I could. “Det är aldrig endast en. Det är en aspekt i båda. Så där måste vara något till det. Vad det än är, eller hur det än väljer att manifestera sig är upp till probabiliteten som uppstår mellan två eller fler individer. Åtminstone som jag förstår det.” I continued to explain in as efficient of a manner as I could.
“Så..” she began.
“Så som det är. Det behöver inte betyda mer än vad man gör det till, det är vad det är.” I concluded.
“Du menar det verkligen?” she wondered.
“Varför skulle jag inte? Det är inte alltid jag menar vad jag uttrycker, men när jag gör det, oftast riktat mot någon specifik, så menar jag det verkligen – om än mer ifall jag är fullt medveten och synkroniserad när jag gör det.” I answered her and she smiled.
She said nothing, she did not need to. Her internal voice said it all.
“Så, varför skulle jag förstöra det, eller ens vilja det? Det är dem i sådana fall. Deras lust efter att se det manifesterat. För mig kvittar det så länge du är lycklig. Osjälvisk omtänksamhet. Om än ofrivillig från början så anpassad och uppskattad över tid.” and a slight blush began building up in her beauty.
“Det är därför det bringar dem svartsjuka.” I began explaining, somewhat discouraged. “Likt barn som slåss för uppmärksamheten. För dumma att inse att de som skriker oftast får den minst. Du var aldrig den som skrek, kanske därför. Likhet i det avseendet är attraktivt.” I told as I could feel her eyes upon my mind. “Jag har funderat på det oräkneligt antal gånger, men finner inget absolut svar. Kanske finns där inget, kanske kan jag inte formulera det. Vilket som så gör det lite skillnad. Jag kan bara hoppas det gör dig lika lycklig som det gör mig.” I told as my mind began speculating.
“Kanske..” she replied.
“Det börjar alltid när jag uttrycker det. För alla, åtminstone som det manifesterar sig i min synkronisitet, vill vara den som uttrycken berör när det är av den karaktären. Alla vill bli älskade. Men så få ger anledning till att bli det. Du varken gav anledning eller efterfrågade det. Kanske var det vad som fångade min nyfikenhet.” I explained honestly and she said nothing.
“Jag finner inget nöje i idén att förstöra det. Det är deras projektion i sådana fall. Svartsjuka eller avund. Känslor vilka någon har för någon annan kan inte stjälas eller förstöras. Endast manipuleras till ett nytt tillstånd. Det är vad de gör, alltid. När man finner någon, och det är äkta, så gör alla de som har en mindre nivå av äkthet i deras förhållande vad de kan för att förstöra det. Det är den samtida framsidan och baksidan med attraktion. Alla vill vara närmst till ljuspunkten, och alla vill vara den som ljuspunkten fokuserar på. Nåväl, kanske inte alla, men de flesta. När de inte är det, så försöker de förstöra för den som är.” I told, as based in my observations. She smiled.
“Inte som att de kan dock, eftersom jag är medveten..” I began. I could feel her smile as she followed along the lines.
“Förstås finns det de som vill vara du. Som låtsas vara du. Men det betyder inte att de är för mig. Det är min fria vilja när det kommer till att ha känslor för vem jag vill. Betyder inte att jag förväntar mig detsamma i retur. Det är inte därför jag har dem.” I continued. I could feel her bliss.
“Jag förmodar att jag alltid kommer att ha dem. Och jag klagar inte.” I concluded to the sensation of her affection.
“Vissa lämnar avtryck som aldrig försvinner. Och få gör det bättre än de flesta. Du är inte en av ‘de flesta’. Och de kan säga precis vad fan de vill, det förändrar inte en sekund vad jag känner för dig. Tvärtom, det bevisar bara än mer att det jag känner är äkta.”

Kommer alltid att tänka på dig när jag hör denna.
Symboliskt så avbildar den känslan (nästintill) perfekt.
“Din” sekund i den är vad som lett till allt: