Ibland

Tänker jag på dig.
Hur många livstider sen var det?
Tio år? Femton?
Länge nog att vara mer än det.
Som det känns.

Kanske var det mer
Kanske var det annat.
Kanske det inte spelar,
någon roll alls i det hela.

För helvete.
Det är smärtan.

Du vet inte märklig kärlek,
förrän du haft någon där som:
injicerat morfin med ett leende,
avslutat med en kram och farväl.

Ångesten i ögonen hos någon som,
älskar dig därinom igenom och ut.
Den inre skrikande rädslan att,
döda det som känslan skapar.

Programmerade köttsäckar.
Tränade att avrätta de olika.
Utan att veta om det själva.
Därför ångesten när de ser.

Den där känslan av ovisshet.
Osäkerhet, tvivel och undran.
Känslan säger en sak därinom.
Direktiven de säger något annat.

Så de dödar en långsamt.
Först cellgifterna så smärta.
Sen smärtstillandet mot den.
Långsamt, långsamt om igen.

Men man ler. Ler dem i ansiktet.
För de dödar sig själva långsamt.
Genom sin ångest och depression.
När de gör vad de gör utan att undra.

Det är alltid i blicken.
Alltid i ögonen.
Kroppsspråket säger säkerhet.
Ögonen säger livrädsla.