Guilty pleasure

“Du är en av mina bästa vänner”
Viskar du i tanken.
Känner de varma sträckorna i tiden.
Dra mig mot dig.

Tystnaden i stunden, den som uppstår.
När jag känner dig.
Som en overall av känsla över huden.
Kalla kårar kroppsligt.

Jag viskar några färger genom tiden.
Ser reflektionen spela.
Ekot fäller sig i tankarna och värmen slår.
Så lite det skulle krävas nu.

Känner flödet som river genom strukturen.
Känslan eskalerar sig själv.
Så stönande, flåsande om inte skrikande.
Andningen följer varsamt.

“Snälla sluta inte”
Flämtar du allvarligt.
Vreden bara sekunder under.
Som att jag skulle våga.

En stundlig tanke.
Vem är du, du som du.
Här och nu, i min tanke nu.
“Tänk om det inte alls är du.”

Ett väsen, en reflektion.
En felläst synkronistisk manifestation.
Tystnaden som uppstår i tanken därefter.
Nu förstår jag varför de kallar det “guilty pleasure”.