Förberedelse

Jag ser dem.
Dess och deras.
Stegen som de tar.
Ett efter två efter tre.

Ser dem skyndsamt,
fånga tiden in i det.
Längden på var,
när och hur.

Ett hjärta stannar där.
Rädslan, ångesten.
Skriket på hjälp.
Förgäves.

Hör rösten måla sig,
på mitt sinnes väggar.
När de en efter en,
knatar in i döden.

Det fäller sig som det,
höjer sig i ansträngning.
Framtiden är inte för alla,
den passar sig för anpassade.

Ju fler som vill leva,
ju fler finner död.
Ju fler som önskar fred,
ju fler ärver nöd.

Den mänskliga åkomman,
likt en överviktig i kassakön.
Ingen säger något, ser bort.
Men tanken den hänger där.

“Dö fetto dö!”
“Du är så vacker.”
“Försvinn missfoster!”
“De är bara avundsjuka.”

Du säger det utan att veta det.
I fem sekunder synkronicitet,
så ser jag mer än du finner.
I böcker av formulerad symbolik.

Så jag ser på dem.
Dem och alla deras.
Stegen de vägrar ta.
Tre efter två efter ett.

För bråttom att livet leva,
för bråttom att döden dö.
För bråttom att kärlek hata,
för bråttom att hatet älska.

Om än inte i symbolik,
så självklart i handling.
Det svider tungt därefter,
när de sjunger tankar dolda.

För distraherade av orden,
för att märklägga melodin.
Funna alldeles för “verkliga”,
för att våga se det overkliga.

Livet är för de som älskar det,
viskar livet själv genom tanken.
Så när jag ser deras depression,
ser jag livshatet som är ‘människan’.

“Håll käften horunge!”
reagerar någon till det.
Och bevisar därigenom,
dessvärre hela poängen.