För dig

oroa dig inte.
Jag känner dig i mitt sinne.
Dina tankar är behagliga.
Du är snäll. Snällare än de flesta.
Även om vi är olika. Eller annorlunda.

Jag vet om mina problem, bättre än de flesta.
Eftersom jag inte förnekar dem.
Jag har inga fientliga avsikter.
Över huvud taget.
Tvärtom, det är delar jag arbetar på att arrangera om i min neuromassa.
Om jag kan strukturera mig biologiskt så att jag kan ignorera smärta nästan helt, så borde det också vara möjligt. Det finns vissa saker som triggar igång mig. Men de försvinner mer och mer utefter hur jag strukturerar om mig.

Nu när det inte spelar så stor roll längre, i relation till den konventionella människan – jag har muterat ifrån dem lite för långt – så är jag bara ute efter att förlänga livet så mycket som möjligt.
Jag tycker om människor, det är egot jag inte tycker om. Mitt och andras.
Därför anledningen till varför jag bryter ner mitt kontinuerligt.
För att förenkla processen att bli.

Jag vill sitta på kanten och se på.
Medan tiden passerar.
Medan generationerna passerar.
Medan världen passerar.
Jag tvivlar inte längre på min förmåga.
Eftersom de som förstår nog, förstår nog att känna sig rädda.
Var inte det snälla, det gör det bara värre.
Och svårare.

Jag arbetar hårt för att vara godartad.
Det är även därför jag yttrar mina problem, för det är ett sätt att övervinna dem i reflektion. Jag slåss mot min intellektuella spegelbild – och övervinner på så sätt mina problem.