Ensamhet

Sam i enhet. Som vi brukade säga.

Det är den där krypande känslan av kyla.
Den mördande ensamheten kravlandes.
På insidan, på utsidan, en darrning där.
När sekunderna springer förbi i tiden.

Du viskar mig:
“Varför allt det här?”
Du undrar dig:
“Varför allt det där?”

Du säger något om våran framtid.
Du viskar något om drömmen däri.
Allt om att inte vara bra nog för det.
En inarbetad lögn given genom livet.

“Skulle det spela någon roll?”
Viskar jag dig.
“Någon alls, över huvud taget?”
Frågar jag dig.

I förhållandet till, genom evigheten.
Allt det där som följer i tystnaden.
Fåtalet brukar undra det själva.
Något om att tiden är för kort.

“Skulle du?”
“Skulle utrota cancer för dig.”
“Försiktigt.”
“Kommer alltid till sitt pris.”

Kylan tränger sig på.
Det om allt det där.
Men bara för dig.
Så bara för dig.