Drömmar

“Kan du hålla käften för en gångs skull i ditt patetiska miserabla liv?”
Viskar det och jag undrar:
‘För att övertyga mig eller denne?’
Tystnaden som uppstår.

Distraktionen som drar dem ur livet.
Bort och aldrig tillbaka igen.
Det tar sig alltid i sin roll.
Bottnat i rädslan.

“Det är vad de fruktar allra mest”
Säger du i solen.
“Att det ska se bra nog ut.”
Tystnaden som uppstår.

Det är tanken som drar sig:
Det är inte du, det är inte jag.
Som säger det som sägs.
Bara egot självt viskar orden.

Våldtäkt, mord och rashygien,
var och en idé formulerad.
Från det, viskandes, bakom.
I djupet av tankarna.

Beundrar var dom som fälls.
Var våldsam handling.
Dödsfall, offer och bedrägeri.
Du gör vad det säger.

Du säger det som jag sagt det,
men ifrågasätter det inte.
Inte ens i reflektion kan du se det,
när jag visar dina tankar.

Så det skriker över publiken,
genom någon annan där.
Som så många gånger innan,
i hopp om att någon dör.

Egot minsann, min vän.
Äter oss, en väg eller annan.
Tanke undran och formulerade ord.
Sen i självrättelse över och under cyklerna.

Du kan bara se det om du ser det.
ROFL, haha, meme och allt det.
Poängen går likt ryska HAPs.
Och domen faller därefter.

Så upp du gav det, när det sig förföll.
“Kan du säga allt jag inte hann?”
De kalla kårarna som följer.
“Jag kan göra mitt bästa”

Ibland är det en mardröm.
Väskan väger tungt på ryggen.
Glasögonen skär in genom bilden.
Så svårt att andas i mörkret som följer.

“Varför mig?”
Undrar jag för mig själv.
“Samma svar.”
Svarar jag mig själv.

“Jag älskar dig”
Viskar du som dig.
“Ingen kommentar.”
Adderar jag därefter.

Det är alltid ‘jag’.
När egot går lös.
Jag ser det själv.
Så allt träffar sig.

Smärtan som följer.
Om det är spelet.
Det är inte jag.
Det är egot.

I dig.
I mig.
I alla.
Överallt.