Det

ändlösa skriket.
Där inne.
I det kollektiva sinnet.
Nästan ingen hör det.
För alla tror det är deras tankar.
Överallt.
Varenda jävla dag.
Varenda jävla dag.
Varenda jävla dag.

Bara på natten är det tyst.
Eller när jag är ute och går.
De hör inte skalven ens om de själva är dem.
Om de visste vad som kommer, så skulle de också springa.
Som om de faktiskt värderade livet.
På riktigt.

Det fick mig nästan.
Men jag vägrar dö innan jag dött.
Pressade sju kilometer idag också.
Förvisso bara med tio kilo i viktvästen.

Undrar om gaphalsarna pallar det.
Undrar om den skrikande inaveln ens kan träffa tavlan med ett gevär.
Förstår om de hatar allt om de hatar sig själva.
Jag har överlevt det.