Det är efteråt

Förvirringen kommer först.
Ingen ifrågasatte det då.
De undrade mest om.
Sen följde svaren.
Så många, alla.
Fler och fler.

Jag känner dig.
I mina tapeter.
Då och nu.
Överallt.

Det är frågorna egentligen.
De som kvittar om ens.
Ändå frågat förstås.
För vad, för vad.

Frågan begär.
Svaret förser.

Varför är du här?
Vad kom att få dig.
Hit, hela vägen, här?
Någonstans i tid och rum.
Du undrar förstås inte längre.
Du slutade där någon gång.
För länge sedan i början.
När de berättade allt.
Vem, vad, hur, när.

Vem är du?
Bakom svaren?
Bortanför tankarna?
I livet som det lever sig?
Jag såg det i dina ögon.
En livstid av minnen.
Allt och dem alla.
Varje stund.

Varför just du?
Har jag undrat om.
Var stund fördröjd i tid.
Om och om igen, om igen.
Det är allt där, allt jag såg.
Varje minne, var minut.
Om än genom allt.
Varför just du?

Det är långt här.
Var omslagen sekund.
Det är all den tiden givetvis.
När det ekar genom mörkret.
Tankarna bryter tiden.
Jag hade kunnat.

Men du log.
Och det förstörde allt.
Vart minne, var tydlig dröm.
Varje känsla, var öm blick.
Det kommer aldrig igen.
Efter framtiden.

Så ser du.
Det är värre.
Att minnas om.
Allt det som hänt.
Innan det är utlagt.
Det känns plågsamt.
Att minnas baklänges.
För när du lärt dig att se.
Så är förlusten kommande.

Jag ser dig.
På mina tapeter.
Var stund, var dag.
Det är det i längden.
Det man frågar sig då.
När det är försent, efteråt.