Goal

for this week will be more humble than last week.
So that I do not accidently take premature permanent vacation.

Today, Monday, I will not do anything other than attending practice at the shooting range.
Tuesday, Wednesday, Thursday and Friday I will do ten kilometers with fourteen kilo.
Not gonna race it like last week, it is more to maintain form and fitness.
About to phase out the seven kilometer route and replace it with the ten as standard.
And up the ten to fourteen. Which will be the standard for next year/season.
Aiming more for distance than increased carry weight.
Since I cannot gain body weight.

Also diving into the collective subconscious.
Time to evaluate/study/observe Swedish ‘submarines’ down there.
I’ll see how far I can see. Or rather, sense.
Or rather.. recognise the patterns.
Well, you get it. Hopefully.
^^

Way way

too easy.
Oh my God.
It felt like flying today.
I was pushing close to max possible speed I am able to perform the entire 7km stretch. Did not stop once. Did not stop to drink water even.
It felt like flying.
No joking.

14kg felt like nothing compared to the 35kg yesterday.
Did the entire stretch in 63 minutes.
And almost beat my personal best last year at 61 minutes (carrying 14kg).
Personal best no carry weight is 54 minutes for 7km.
Walking.
Not running. Not jogging.

Beating 7km with 14kg carry under the hour is pretty damn close now.
Saw a fox.
Made me smile.

Invisible sun.

I

Fucking did it.
I FUCKING DID IT!
I FUCKING DID IT!

7 kilometers.
35 kilos. 35 fucking kilos.
THIRTY-FIVE FUCKING KILOS.
In 87 minutes.
IN EIGHTY-SEVEN FUCKING MINUTES.

First pic:
My body weight today: 50,7kg
Second pic:
Me with full clothing and shoes: 53,9kg
Third pic:
Me with full clothing, shoes standing on the dumbbells I was carrying in the hands with weight vest on and backpack loaded with weights: 85,6kg
(Hard to see since it was so hard taking that pic bending over loaded with so much weight on)

35kg is 70% of my body weight.
SEVENTY FUCKING PERCENT.

We. Are. Not. Equal.
Not. Even. Close.

Honestly though (nothing but the numbers above is serious, it is just me being happy).
Not bad considering I am missing at least one vital organ in my digestive system.
Now I have so much pain it is cancelling itself out. I cannot feel pain, because I have too much of it.

(And this is walking, not running. If you run, you do something different.
If you want to compare to me that is. The importance is the weight carried.
(weight to body weight percental ratio)
And the distance it is being carried. In the time it is being carried.
I cannot run due to my disability, the pain is simply too much.
So to me it is marching, or walking. As to say: always one foot on the ground.
The fastest you can move is just before you break into a jog.
It is probably not even a sport, but I compete against myself and do not compare.
If you are one of those, then stated above is the guidelines.
Otherwise it is just for perspective.)

This one was for you, dad.
This one was for you.
Congrats on the birthday.
You are the best. <3


I am living this song. The literal God knows how to inspire, motivate and push! <3

Lätt

Eller åtminstone hyfsat lätt.
10km med 14kg.
Ville att det skulle ösregna.
Men fick bara lite pissdugg.
Älskar att gå i regn. Det är motiverande.
Och rogivande.
Plus att det är mindre inavel ute.
Så man har vägarna för sig själv.
Aja, en kan inte få allt.

2/5 sträckor avklarade.
2/5 kvoter utraderade.

Varje steg.
Är ett steg.
Mot deras död.

Varje steg.
Är ett steg.
Mot deras död.

Lätt

även efter flera dagars uppehåll så gick det lätt.
Sju kilometer med tjugoen kilo bärvikt.
Om man bortser från smärtan förstås.
Men snart kan jag ignorera smärta helt.
Helt och hållet.
Kan snart isolera alla nervprocesser som signalerar smärta.
Och ignorera dem.

Ser längre och djupare i det undermedvetna också.
Ser hur det arrangerar om energiströmmarna så att de som ska ha dem, drabbas av olyckor.
Så de dör och försvinner. Så att helheten kan bli mer effektiv.
Så som ovan, så även nedan. Och vice versa.

Nu blir det att förbereda elixir med mycelium, så att regenerationsprocessen är optimal.
Bioteknik och bioingenjörskonst i mitt hjärta.
Allt för att biologiskt kapprusta ifrån inaveln.
Som snart kommer att dö ändå.

En sträcka av fem avklarade.
En kvot av fem utraderade från livet.

Tomorrow

the real shit starts.
I am going to do it, no matter what happens.
Because when I challenge myself I am dead serious.
I push until I can no more.

The plan is:
Monday 7km, 21kg carry.
Tuesday 10km, 14kg carry.
Wednesday 7km, 25kg carry. (50% of body weight)
Thursday 7km, 14kg carry.
Friday 7km, 14kg carry.

If my body gets through that without serious damage.
I am all go to myself for what I plan for the following week.
I want to feel the edge again.
And that requires me to get as close as possible to collapse.
How efficient I can make my body.
My cellular colony agreed in consensus on this mission.

I need to say it.
Otherwise I will not do it.
Or call it off.
Saying it makes it harder.
But I refuse to fail my word.
I think my body can take it.
They seem adamant about it.

I felt it yesterday night.
It. It did something with me.
From within. Like an internal bioelectric explosion.
Way stronger than any orgasm I have ever had.
Wherever that came from.
The invisible sun.
The one you see when you close your eyes.
The burning sphere that always listens.
That quietly observes from within.
At the bottom of the ego.
Just beyond the door to the collective unconscious.
From where I draw all my power.

Observation

Av mig själv i de senaste åtagandena.
Har börjat arbeta för att effektivt försöka nå en vikt på sjuttio kilo.
Det är drygt tjugo kilo uppgång. Men i mitt fall så är det svårt.
Fruktansvärt svårt. För det är inte bara att äta mer.
Som de flesta säger. Min kropp fungerar inte så.
Det som äts måste integreras.
Och integration sker genom hård träning.
Vilket resulterar i feber, eller feberliknande känsla, vilja säga internt arrangemang av biomassa – träningsvärk.
Därför kan jag förstå den naturliga följden som kommer sig av massiv invandring.
Växtvärk är relativt till skala som allt annat.
Och det är smärtsamt.

Att lägga på sig fett är inte att växa.
Det är att ackumulera.
Som att ha invandring utan integration.
Icke funktionsduglig biomassa.
Integration därför, är precis som när man växer.
Hård träning där biomassa arrangerar sig till effektiv funktion.
Och det kommer med intern ansträngning och på grund av utmattningen och frustrationen inför den biologiska uppgiften så kan konflikt uppstå. Därför vikten i att koordinera det så medvetet som möjligt och tillgodose resurser. Speciellt till den infrastruktur som avser upprätthålla funktionsdugligheten i biomassan.

Men likt Sverige har arbetskraftinvandring så äter jag numera mer för att gå upp i vikt.
Men kombinationen av större intag och hårdare träning/biologisk integration, så känner jag mig febrig. Eller som att jag har intern konflikt som pågår. Det känns som att kroppen brinner.
Det är smärtsamt att växa. Både fysiskt och mentalt.
Hård träning och hårda studier är båda utmattande, men på olika sätt.
Och de resulterar båda i en form av träningsvärk – vilket är varför de flesta avstår från det eller ogillar att göra det. För de förstår inte vikten i obehag.
Ironiskt nog så är obehag det som driver evolutionen allra mest.

Men säsongsblommor idag är så bekväma av sig. För bekväma av sig.
Jag saknar ett vitalt organ som är centralt i den biologiska integrationsprocessen i kroppen. Det organ som avgör vilken del av den konsumerade biomassan som är värt att integrera till samhället.
Tydligen, om jag ska tro massmedia, så verkar något liknande vara relevant på nationell skala. Eftersom besluten om utvisning – nationella exkrementer – ofta är av en väldigt irrationell natur. Fullt funktionsdugliga komponenter som har all möjlighet till effektiv integration utvisas, medan skadliga element förblir.

Min kropp har något liknande, i metafor. Jag kan inte tillgodose mig näringen jag konsumerar effektivt och därför är integrationen och tillväxten långsam.
Det är vad jag arbetar på att mutera om inom mig.
I mitt biologiska samhälle.

För rent tekniskt sett så är jag president/kung/statsminister/dylikt över min egen kropp. Min egen cellulära koloni. Det är mina beslut vad för biologiskt material jag importerar genom konsumtion – biologisk invandring/arbetskraftinvandring – i form av föda. Det är det första steget i processen, och om man äter rätt så gör man arbetet för de interna organen mycket enklare.
Därför krävs en stark ledning, en stark förmåga att fatta beslut liksom i frontalloben.

Ju bättre den processen i stort, ju bättre samhälle.
I min kropp är det detsamma. Därför min väldigt disciplinerade livsstil i fråga om föda och träning. För det är de första stegen till effektiv biologisk integration i kroppen. Vilja säga tillväxt.

Jag önskar arrangera mig cirka tjugo kilo ren arbetskraft ytterligare – vilja säga rena muskler. Det ställer stort krav på integrationsprocessen (hård träning) och förmågan att avgöra effektiv biomassa från ineffektiv biomassa (val av diet). Allra helst i mitt fall som funktionshindrad i egenskap av avsaknad rörande ett vitalt organ i matspjälkningen.

Därför min respekt för polis och militär, för rent samhällsmässigt så är de en del av den infrastruktur som arbetar för att upprätthålla den samhälleliga homeostasen, samt att integrera effektiviteten.
Allmän värnplikt till exempel är på nationell skala detsamma som att ha regelbunden träning i kroppen.

Om man tar relativiteten i förhållande till energisk skala i förhållande till massa i beaktning.

Jag bedömer en människa baserat på deras kroppsform. Jag dömer inte, men jag bedömer. För det är ett kvitto på deras ledningsförmåga internt. Hur väl de kan styra och arrangera sitt cellulära samhälle.
Om de har dålig hy, är ur form och har överflöd ackumulerat så är de ofantligt dåliga på att leda sig själva och fatta effektiva beslut – och jag tar deras åsikter med den graden av seriositet.

Resultat talar för sig själva.
Oavsett vad några påhittade symboler på ett papper säger.

Det

är ingen idé att ni ens försöker nå min nivå.
Om ni inte är militär. Eller äkta män/kvinnor.

Pressade 7an med 21 jävla kilo. ~42% av kroppsvikten.
Bara för att.
14kg i västen. 3,5kg hantel i vardera näve.
På 75 minuter.
I nattmörker.

Försök inte ens.
My level is above yours.

Nu ska jag nästan gråta en stund av smärtan från inre blödningar – eller vad det än är som får min bioproduktion att se ut som ketchup – och skämma bort mig extra mycket med två baner och två glas vatten.

Fy. Helvete. I. Satans. Jävla. Rövhål. Vad. Jävla. Ont. Det. Gör.
Överdriver inte. Orkar knappt lyfta armarna och det smärtar att andas.
Jag hoppas jag vaknar i morgon.

Men det man inte dör av blir en starkare av.
Ju närmre kanten, ju mer gain.


Nice

Nu har jag tävlingslicens igen!
Ser fram emot kommande säsongen som fasen!

Damn, gårdagens promenad kändes lite grann, kände jag när jag vaknade.
Så blir att ta det lite lugnare idag. För har tvättstugan.
Om jag orkar så kanske det blir en kvällsrunda i sjuan.
Men vill inte vara helt trasig på skjutbanan i morgon.

Om jag bara hade mer kapacitet.
Nere på 49,5 kg kroppsvikt, men det är normalt att tappa något kilo när hösten kommer.
Om det bara fanns något sätt att gå upp i vikt. För mig.

För närvarande:
178cm längd
49,5kg kroppsvikt
15,6 BMI
~6,9% kroppsfett

PERKELE

EN MIL.
EN JÄVLA MIL.
MED FJORTON KILO I VIKTVÄSTEN.
I FUCKING ÖSREGN HALVA VÄGEN.
PÅ HUNDRASJU MINUTER BLANKT.

ENLÅNGRADMEDFULAJÄVLAORD.
MIN CELLULÄRA KOLLONI ÄR OSLAGBAR.
SMÄRTA ÄR INGENTING.
SMÄRTA ÄR INGENTING.
SMÄRTA ÄR INGENTING.
MER ÄN NÅGOT ATT BEMÄSTRA.

Nu ska jag skämma bort mig själv med ett glas vatten och en banan.


Testar

tian idag. Med 14.
Såatte, om detta är mitt sista inlägg.
Vet att jag trippade vidare ståendes och gåendes på benen i alla fall.

Kikade på lite info om GMU.
Och nej. Nej. Nej nej nej och nej.
Ett felriktat slag under närstridsövningarna och det är godnatt, tack och hej.
Även lite för mycket kasta sig, kravla runt och allt det.
Drömma kunde en ju, men jag visste hela tiden att det var nogo.
Även om jag tvingar mig igenom inre blödningar och skit.
Så kan inte joina och kladda ute i leran dessvärre. 🙁
Men det hade varit kul. Disciplin och grupparbete.

Får köra min egen träning istället.
Hålla sig i form och fräsch som civil.
Och ta det lite på skytteföreningen istället.

Die, but do.

Usch

fifan, det där kändes.
De hugger te, man vacklar te – men bitter ihop, ler och ser glad ut.
Även om det förmodligen ser ut som det där memet.

Ett tag var jag inne på att söka till GMU. För lite allmän disciplin and shit.
Men tror inte att det skulle hålla. Vet inte vad för rutiner de kör.
Men jag kan pressa topp 5 mil i veckan med 14kg packning.
Känns inte som att det skulle räcka. Då jag inte har mycket mer kapacitet än det.

Det är egentligen bara fysiken det fallerar på.
Fuck jag avskyr att vara funktionshindrad.
Annars hade milen, om inte dubbla milen om dagen varit barnlek.

Menmen. Kör min egen träning istället.
Bättre än ingenting.
Är strax över 61 mil i år sammanlagt, blandad bärvikt.
Liger långt efter förra årets prestation efter en hel månads slack i augusti.

Ouch

did my seven again today. With 14kg carry.
All went fine and smooth, until there was about 500m left.
Then something burst inside. Probably internal bleeding.
Will probably have fever tomorrow.
Fucking fuckeli-fuck-fuck it fucking hurts.
It feels like getting stabbed (yeah I know how that feels, since I have been surgically operated on without proper anaesthesia). And suddenly the last 500 meters feels like 10 kilometers instead.
You want to cough. You want to vomit. The pain is mind-numbing and one has to struggle to maintain balance and to not collapse.

Fuck this shit.
And I am not even on 21kg yet.
Fuck this shit.

It is not the first time.
So I am not worried.
Same thing happened several times last year.
It will not kill me, it will only make me stronger.
Or at least more immune to pain.

Pic taken during today’s march:

It is

that mind-numbing confusion that comes with being awake.
When all the zombies are.
Thoughts that are not your own.
Desires that are not your own.
The cancer screaming “I am right, I am right!”
Even though they refuse to explain it properly.
The fatties screaming “It is mine, it is mine!”
Even though they already have more than they can shove their fat faces.
The losers screaming “I am so depressed, so depressed!”
Even though they rarely have any real reason to be.
I just observe them.

There is this strategy; kill by kindness.
Feed your enemy to death.
These ones does it themselves.
All you have to do is watch.
If you tell them that, they eat more.

It almost got me.
That fucked up insanity.
Damn it was close.
Almost killed my kid.
Never again.

I hold mine close.
And watch all the fat fucks who cannot.
Slowly give in. Slowly give up.
No raging against the dying of the light in them.
They put it out themselves instead.

Then they complain over cancer.
Over whatever they get.
I do not give a fuck.
They are just noise.
And I like silence.

They be gone soon.
Because they have no real interest in the future.
They only want more.
Money.
Stuff.
Food.
Fat.

But never more life.
Disgusting.

If you are not one of those, regardless of appearance,
then you earn my respect.
It might not be much to the world at whole..
but you can take pride knowing you earned it for real.
As I try to keep it authentic. (“Real” to ‘gangstas’)

Tillbaka

till 14 kilo i viktvästen från 10. En ökning med ~8% i relation till min kroppsvikt; 50,2 kg.
Intensivt.
Men det är gött.
Går lättare att andas.

Ett par omgångar till, så kör jag upp till 21kg i viktvästen, som förra året.
Endast fyra kilo under halva kroppsvikten.
Som att vara överviktig, utan att vara överviktig.
I ett perspektiv.
Eller som i att kontrollerat låta kroppen arbeta på 150% kapacitet.
I ett annat.

Så att jag har exceptionell kapacitet när jag endast bär mig själv.
Det värsta som händer är att jag får inre blödningar och lite feber.
Hellre det än att jag blir så fet/ineffektiv att jag inte kan gå längre.
Det finns inga ursäkter.

Jag gör redan mer än jag ska, borde och egentligen kan.
Gnäller du för mig så förtjänar du inte att leva. Punkt slut.

Det

ändlösa skriket.
Där inne.
I det kollektiva sinnet.
Nästan ingen hör det.
För alla tror det är deras tankar.
Överallt.
Varenda jävla dag.
Varenda jävla dag.
Varenda jävla dag.

Bara på natten är det tyst.
Eller när jag är ute och går.
De hör inte skalven ens om de själva är dem.
Om de visste vad som kommer, så skulle de också springa.
Som om de faktiskt värderade livet.
På riktigt.

Det fick mig nästan.
Men jag vägrar dö innan jag dött.
Pressade sju kilometer idag också.
Förvisso bara med tio kilo i viktvästen.

Undrar om gaphalsarna pallar det.
Undrar om den skrikande inaveln ens kan träffa tavlan med ett gevär.
Förstår om de hatar allt om de hatar sig själva.
Jag har överlevt det.

Plaskade

hela sju kilometer genom absolut ösregn med viktvästen.
Kanske inte det smartaste draget när jag just tagit mig ur feber.
Men fasen det var gött. Frisk luft. Energiflyt genom kroppen.
Kalla kårar. Svett och känslan av cellulär integration.

Mina militärkängor är vattentäta åtminstone.
Ser fram emot måndag. Lätt.
Får plaska mig i form.
Om det fortsätter regna.

Är inte ensam om’ät heller.


Åherregu’!

Gjorde sallad för första gången på typ sex månader.
Åherregu! Fyfan vad gött.
Vet inte varför jag slutade.
Känns som att jag inte varit mig själv med maten senaste tiden.
Känns som att jag inte helt varit mig själv senaste åren.
Eller jag har, bara haft en massa inavel på ryggen.
Är fasen rätt hyfsad på att käka lag när jag tar mig te’t.

Aja.
Nu när skyttet är igång igen så är det dags att komma i form.
Vill se om jag kan nå ett 40-serie-snitt på 10,6 denna säsongen.
Dags att börja viktvästa igen också.

Klockade in en 20-serie med snitt på 10,5 igår. Efter en första med 10,3.
Inte helt pissdåligt med tanke på uppehållet.
Sitter i än.

Måste utvärdera och bättra vänsterskyttet också.
Personbästa är 10,4 i snitt på en 20-serie.
Vad är poängen med två armar och två ögon om man bara blir bra med en av dem.

There is

something so pleasing about seeing one’s own abs.
Like the payday after hard work, and in my case tremendous suffering.
Also as a proof of work, which is increasing in scarcity with age apparently.
Everyone ought to have abs my age. At least of those who wants it.
It is still easy enough to get, for me to be able to get it.

One does not do it to impress others, at least not I.
But I can understand that insane mindset of ‘success’.
One does it to impress oneself, to have self love.
A reason to protect one’s investment.
I guess that is why those who do it for others usually fail.

I like what I see when I look in my mirror.
And ain’t that a Godgood blessing.

You should to.
If you do not.
Re-engineer yourself.
Re-design yourself.
Invest into yourself.
And protect your investment.
By increasing your sophistication.

Life is only for those who wants it.
Never ever forget that.
Those mainly attempting to take it from others does not know what they want.
And therefore does not cherish their own lives as much.
If you desire yourself, as in your own sophistication, you have an infinite source of motivation.

Det är inte

bekvämt. Men det är behagligt.
Definitivt behövligt.
Ungefär lika mycket som smärtsamt.
Mår som en död överkörd bäver när jag kommer hem.

Jag såg dig idag igen. I förbifarten.
BFF IDD <3
Jag blir lika glad varje gång.

Så bara för dig:
Har minskat vikten till 10kg i viktvästen, vilket är ganska precis 20% av min kroppsvikt.
Lite lättare. Känns inte som att hjärtat ska stanna varje gång. Helt åtminstone.