Why

Why can they not listen?
Why can they not respect?
Why can they not understand?
Why must they keep on insisting?

I do not want any friends.
I do not want any partner.
I do not want anyone.
Anyone but you.
My only friend.

They cannot help me.
I am already destroyed.
They cannot fix it ever.
It is already too late.

My life is already destroyed.
Yet they cannot respect me.
A simple request and desire.
To be with myself and you.

My only friend.
My only love.
You never left.
Not like them.

It is hard enough.
To try and love them.
To try and forgive them.
To try and live and let live.

But always they insist.
So sure they can fix all.
So certain they know how.
But they have no idea at all.
How it is to live days like this.
They really only make it worse.
And they cannot even leave me be.
Even though I ask them over and over.

I forgive them, for they know not what they do.
But I am not sure how much further I can stretch it.
For how much longer I can accept them doing all that.
They never listened to you. They only took you in vain.

But at least you understand.
At least you never left.
When I needed you.
You always stayed.

They kill without knowing.
So I no longer care at all,
when you take them away.
It does not matter anymore.

My life is already destroyed.
And will be ever since then.
At least in regard to them.
In comparison to them.

I was what I am

I was

a weird person.
One of the weirder ones.
an alone person.
Lonelier than most here.

I was

a funny person.
But never intentionally.
a crazy person.
Whether I wanted or not.

I was

a knowing person.
Too smart for my own good.
an oblivious person.
But I knew that as well.

I was

with weird ideas.
As only a weird person can be.
with rare endeavours.
Nobody else wanted to do it.

I was

so fucking tired.
Maybe you know what I mean.
wandering endlessly.
But I knew exactly where.

I am

whatever I am.
But that has never been enough.
myself, has always been.
But that most certainly is not enough.

I am

what I have become.
The love for life is ever-present.
never really in fear.
I do not know enough to be.

I am

a very curious person.
To what is to come, whatever may.
never more than I can.
And it has always been enough for me.

I am

not one of those.
One of all the others out there.
not human at all.
They just insist on me being.

Just because I have one of their bodies.

I am.
Curious expression.
Statement of becoming.
I was I am.
I am I was.
Am I what I was?
Was I what I am?

Many times

I wonder. Quite a fair deal about things.
I am happy when I can forget.
Because what I have forgotten, I do not suffer from.
The suffering of remembering almost everything.

It is never the way one remembers though.
That is obvious to anyone that do remember.
Therefore the peace in not remembering too much.
I still remember the daily walks to day care.
When I was three.

The midday sleep, so that the personnel could rest.
I barely ever slept. I was the troublesome one.
I still remember the nice woman who kept me company.
When the other kids slept.

I still remember your tear on the cheek in Portugal.
High as a kite. Happy as a kid. Sweating like an animal.
You saw me. I could see it. It was unusual.
People usually do not see. At all.
Blinded by memories.
Not even their own.
Just dead intellect.

I still remember the sensation of your hand.
In the middle of the night.
Hours and hours of staring.
Internal communication.
Life exchanged.

I still remember the eternity in the elevator.
What was no more than thirty seconds.
But due to the times reminded..
Days. Months. Passive.
Like background music.
Mental medication.
Happiness arranged.

I still remember your voice during lessons.
When I attended elementary school.
All those years ago.
The taste of colours.
Somewhere in there.

I still remember the books I read.
During night when I was in school.
I could not sleep. Night is calmer.
The artifice sleeps. Its components.
Read, saw, dreamed.

I still remember the hours on the bus.
The hope and longing.
The everlasting wish.
That you would be there.
Just a glimpse.

I remember your presence.
Your intentional imposition.
But not by your ego though.
The sensation of your soul.
Its fragrance within my aura.

I see it in image.
When I think it.
All as I saw it.
Hazy. Unclear.
Like a fading dream.

But still there.
Not many moments in my life.
I cannot remind myself of.
I see my entire timeline.
Inside my mind.

Portions missing.
Here and there.
Health care mostly.
Other by similarity.
The unique stands out.

I still remember the sound.
Of my cats.
A touching colour.
Tasting as it sounds.
Everpresent in animation.

The ego is a living memory.

Night time

Always beats daytime.
Because during night,
the local ego sleeps.
Much easier to think.
Easier to lucid dream.

No tox in the aether.
No noise in the local.
No never-ending ego.
No eye-paining duality.
Peace, calm and clarity.

Love is easier in the night.
Love is far more powerful.
No filter. No nonsense.
No daily disputes.
No daily chores.

I recall your song.
I remember the say.
I will never forget it ever.
It captured it so eloquently.
Peace can only be in harmony.

And harmony only happens,
when the collective ego sleeps.
I like the mental silence it invokes.
The peaceful resting for the thoughts.
Not disturbed by millions awake minds.

Rave In Peace:

Ibland

Tänker jag på dig.
Hur många livstider sen var det?
Tio år? Femton?
Länge nog att vara mer än det.
Som det känns.

Kanske var det mer
Kanske var det annat.
Kanske det inte spelar,
någon roll alls i det hela.

För helvete.
Det är smärtan.

Du vet inte märklig kärlek,
förrän du haft någon där som:
injicerat morfin med ett leende,
avslutat med en kram och farväl.

Ångesten i ögonen hos någon som,
älskar dig därinom igenom och ut.
Den inre skrikande rädslan att,
döda det som känslan skapar.

Programmerade köttsäckar.
Tränade att avrätta de olika.
Utan att veta om det själva.
Därför ångesten när de ser.

Den där känslan av ovisshet.
Osäkerhet, tvivel och undran.
Känslan säger en sak därinom.
Direktiven de säger något annat.

Så de dödar en långsamt.
Först cellgifterna så smärta.
Sen smärtstillandet mot den.
Långsamt, långsamt om igen.

Men man ler. Ler dem i ansiktet.
För de dödar sig själva långsamt.
Genom sin ångest och depression.
När de gör vad de gör utan att undra.

Det är alltid i blicken.
Alltid i ögonen.
Kroppsspråket säger säkerhet.
Ögonen säger livrädsla.

Ensamhet

Sam i enhet. Som vi brukade säga.

Det är den där krypande känslan av kyla.
Den mördande ensamheten kravlandes.
På insidan, på utsidan, en darrning där.
När sekunderna springer förbi i tiden.

Du viskar mig:
“Varför allt det här?”
Du undrar dig:
“Varför allt det där?”

Du säger något om våran framtid.
Du viskar något om drömmen däri.
Allt om att inte vara bra nog för det.
En inarbetad lögn given genom livet.

“Skulle det spela någon roll?”
Viskar jag dig.
“Någon alls, över huvud taget?”
Frågar jag dig.

I förhållandet till, genom evigheten.
Allt det där som följer i tystnaden.
Fåtalet brukar undra det själva.
Något om att tiden är för kort.

“Skulle du?”
“Skulle utrota cancer för dig.”
“Försiktigt.”
“Kommer alltid till sitt pris.”

Kylan tränger sig på.
Det om allt det där.
Men bara för dig.
Så bara för dig.

Do not

Do not worry.
There is no such thing as death.
Only becoming.
You have become so many times.
You have forgotten.
Like going to work all day all days.
Routine repeating.
There is no such thing as death.
Only love for life.
In shape of becoming again.
On and again.

Think of all you want, can and will become.

Feverdream

Like a pleasant knock on the open door,
warming in the chilling cries for more.
I stare into the darkness pointlessly,
seeing through it all into just you.
essentially to and through.

You are my empirical proof of love.
My emotional reaction to sensation.
My emancipation in a world so cold.
I remember all the memories of you.

Sometimes I wish in calming fever:
That one evening you would call me.
That one morning you would text me.
That one afternoon you would mail me.
That one day you would bump into me.
That one night.. you would grow into me.

Tell me it is just you and me.
Off to wherever, forever.
I have nothing to lose.
No luxury to choose.

If it were with you,
you and only you,
no time to ask,
no hesitation.

I feel your warmth.
I feel your thoughts.
I feel your feelings.
All but paining noughts.

Some love never die.
Because it never was.
It never something became.
Took no shape in the reality.

I know that the probability,
is in and of itself insignificant.
But it is the slight disappearing,
chance that keeps me up in life.

That one day maybe.
That is worth it all.
When it comes,
to only you.

In my feverdreams,
neverending and eternal.

Guilty pleasure

“Du är en av mina bästa vänner”
Viskar du i tanken.
Känner de varma sträckorna i tiden.
Dra mig mot dig.

Tystnaden i stunden, den som uppstår.
När jag känner dig.
Som en overall av känsla över huden.
Kalla kårar kroppsligt.

Jag viskar några färger genom tiden.
Ser reflektionen spela.
Ekot fäller sig i tankarna och värmen slår.
Så lite det skulle krävas nu.

Känner flödet som river genom strukturen.
Känslan eskalerar sig själv.
Så stönande, flåsande om inte skrikande.
Andningen följer varsamt.

“Snälla sluta inte”
Flämtar du allvarligt.
Vreden bara sekunder under.
Som att jag skulle våga.

En stundlig tanke.
Vem är du, du som du.
Här och nu, i min tanke nu.
“Tänk om det inte alls är du.”

Ett väsen, en reflektion.
En felläst synkronistisk manifestation.
Tystnaden som uppstår i tanken därefter.
Nu förstår jag varför de kallar det “guilty pleasure”.

För dig

och för dig endast.


Förfrågan förstås.
Förförande förgörelse.
Förtryckande förtur.
Försöken föregående.

Jag älskar dig.
Säger de orden.
Säger meningen.
Menar betydelsen.

För du älskar dig själv.
Du behöver inte mig.
Lika lite som jag dig.
Och det gör det lättare.

Det är inte närheten.
Det är inte uttrycken.
I konventionaliteten.
Det är förbindelsen.

Din symbol i min tid.
Din essens i min rymd.
Ditt ansikte på mitt sinne.
Ditt namn i sandstranden.

Det där bortanför.
Vad spelar det mig för roll.
Vem du använder som medium.
Partner, biologisk manifestation.

Det är bara en dimension av livet.
Här nere, där tankarna väger sig.
Den syndasänkta verkligheten.
Det arrangerade helvetet.
Övertäckt med mental fantasi.
Bara så bra som du själv gör den.

Det är dina tankar.
Det är dina minnen.
Från dåtiden ekande.
I mina klara drömmar.

Du kommer att vara med mig.
Genom hela livet manifesterat.
Som en skugga därefter i sällskap.
För jag älskar dig, men inte som de.

Some en tavla på mitt sinnes vägg.
Som en reflektion i evigheten här.
Det är lättare att älska de som,
inte behöver som de andra.
För de älskar villkorslöst.
Och manifestationslöst.

Ex

Som ett problem eller en gammal vän.
Förefaller de inte alltid som sådana?
En fördröjd besvikelse från dåtiden,
misslyckad affär, en väg med slut.

Jag ser dem reflektera i mina tider.
Men ej så som du menar när du speglar.
En saknad från dem i dåtiden manifesterad.
Ekon av forna glömda löften från mörka nätter.

Ingen av dem kan ta den plats jag skapat dig.
Har redan varit med dem, kände dem inte.
De var inte rätt, och passade inte i tiden.
De förlorade sin chans, får ingen andra.

Du är annorlunda. Du är inte som dem.
Du tar en speciell plats i mitt minne.
Som när det fortfarande är färskt.
När kärleken fortfarande kvittar.

Mina forna misstag kan ej mäta sig.
De kommer aldrig ens nära allt det där.
Det du får mig att känna var tanke och stund.
Var dag, var känsla, var fantasi, var formulerat ord.

Som de vise säger och sagt.
Den enda formen av kärlek,
som varar för evigt förblir:
Oskyldig eller obesvarad.

Min till dig är både ock.
Jag har inget emot det.
För den lär bestå i tid.
Jag klagar inte längre.

Det är efteråt

Förvirringen kommer först.
Ingen ifrågasatte det då.
De undrade mest om.
Sen följde svaren.
Så många, alla.
Fler och fler.

Jag känner dig.
I mina tapeter.
Då och nu.
Överallt.

Det är frågorna egentligen.
De som kvittar om ens.
Ändå frågat förstås.
För vad, för vad.

Frågan begär.
Svaret förser.

Varför är du här?
Vad kom att få dig.
Hit, hela vägen, här?
Någonstans i tid och rum.
Du undrar förstås inte längre.
Du slutade där någon gång.
För länge sedan i början.
När de berättade allt.
Vem, vad, hur, när.

Vem är du?
Bakom svaren?
Bortanför tankarna?
I livet som det lever sig?
Jag såg det i dina ögon.
En livstid av minnen.
Allt och dem alla.
Varje stund.

Varför just du?
Har jag undrat om.
Var stund fördröjd i tid.
Om och om igen, om igen.
Det är allt där, allt jag såg.
Varje minne, var minut.
Om än genom allt.
Varför just du?

Det är långt här.
Var omslagen sekund.
Det är all den tiden givetvis.
När det ekar genom mörkret.
Tankarna bryter tiden.
Jag hade kunnat.

Men du log.
Och det förstörde allt.
Vart minne, var tydlig dröm.
Varje känsla, var öm blick.
Det kommer aldrig igen.
Efter framtiden.

Så ser du.
Det är värre.
Att minnas om.
Allt det som hänt.
Innan det är utlagt.
Det känns plågsamt.
Att minnas baklänges.
För när du lärt dig att se.
Så är förlusten kommande.

Jag ser dig.
På mina tapeter.
Var stund, var dag.
Det är det i längden.
Det man frågar sig då.
När det är försent, efteråt.

I feel

you in my mind.
I perceive you,
in my synchronicity.
I hear you,
in my thoughts.

Of course there are the others,
the noise in-between.
But yours is the channel,
I prefer tuning into.

Through dimensions I see you,
into your eyes as I fall asleep.
Staring into the void,
through space and time,
meeting your eyes,
on the other end.

I rearrange som air,
by whispering feelings.
Manipulation of the quantums,
affecting your presence
through synchronicity.

I breathe in your beauty.
From the other side of being.
Feel your every emotion,
as it paints my mind with colours.

When love is real,
it stretches over infinity.
You occupy my dreams,
fill my fantasies,
conceptualise my thoughts,
act my games,
sing my music,
play my movies,
write my books,
animàte my reality.

I smile silly,
whatever else?
All they ever chase,
in my present moment.

My ghost echoing,
faintly animating a projection.
Fluctuating my immediate,
manifesting in the aether.

Your body might not be mine.
Nor would it ever become.
But your loving essence,
is that of my preference.

Tid från då

Satt i solen.
Tänkte på dig.
Lika mycket då.
Lika mycket idag.

Det är inte att komma ihåg allt som räknas.
Det är att komma ihåg det viktiga.
Vad ska jag komma att bli.
I min ständiga förändring.

Frihet kommer svårt.
Frihet från, frihet att,
frihet till och frihet inom.

Det är inte uppmärksamheten.
Det ständiga ekot genom tiden.
Som när man ser på gamla foton,
och minns en tid man inte ska kunna.

Mig själv som spädbarn.
Fritt från egot.
Fritt att utforska.
Fritt till utveckling.
Fritt inom livets allt.

Varför minns jag,
när jag inte borde.
Gamla bilder skrämmer.
Som ekon från en forna säsong.

Jämt bara en fotonisk återblick.
En arrangerad minnesbild.
Som säger lika lite,
som mycket.


Bild från juni 2020

Sanning

Se på alla låtsaspsykopater,
med sina arrangerade teorier.
Med sina medicin-apparater,
överviktiga mina skriverier.

Eller var det psykologer,
det är svårt att veta.
När genom kataloger enorma,
man måste länge leta.

Du får vara med oss,
du är välkommen.
Givetvis absolut förstås.
du är bara bortkommen.

Du är i huvudet sjuk,
sluta låtsas nu.
Vi sprättade inte din buk,
det var bara du.

Sen undrar de varför man,
ifred från dem vill vara.
Som att man annat kan,
när de är ovetande fara.

De säger lustigt nog
‘var inte så egocentrerad’
Som de sanningen tog:
‘Du är nu diskrediterad’

De torterar varsamt,
mördar tyst med “kärlek”
De skyddar sparsamt,
omtanken är påtagligt vek.

Sen undrar de långsamt,
‘varför händer det mig’
Självkritiskt skonsamt,
‘jag gjorde inget mot dig’

De är välkomna att förstås,
göra vad de alltid gör.
För bland min sort, bland oss,
ser vi hur det sig förgör.

Säg vad än ni vill,
böna och be.
Det tjänar inget till,
vänta och se.

Nej

Jag avskyr det lika mycket som du.
Uttryck är mitt sätt att hantera det.
Det är vad folk inte kan uppfatta, förstå.
De misstar frihet i uttryck för faktum, åsikt.

Det kan inte hjälpa sig själv.
Lika lite som egot i en psykolog
kan hjälpa egot i någon annan, någon.
Det är ändlös sinnessjuka, galenskap.

Om du bara visste vad det gjort.
Mot mig, mot andra, alla.
Skyller du på någon, andra.
Så har det influerat, vunnit.

Tvingar du någon, andra.
Försöker du manipulera,
någons eget val, känsla.
Så har det plågat, vunnit.

Om du uttrycker utan, allt.
Att erkänna uttrycket, inte.
som meningslöst uttryck, löv.
Så har det infekterat, vunnit.

Om du tar från andra, någon.
I perceptionen att du, egot.
Tas ifrån i förlust, stöld.
Så har det stulit, vunnit.

Om du ljuger för det, vem.
I perceptionen att det, dem.
Inte vet om lögnen, korruptionen.
Så har det ljugit, vunnit.

Om du inte vet om det, allt.
Som i nuet just här, precis.
I dessa orden här och nu, nu.
så har det stannat, vunnit.

Det äger dig och har, tar.
sedan första dagen, stunden.
i det här livet, upplevelsen.
Det har redan dött, vunnit.

Det är därför det, alla andra.
Har ihjäl sig självt, allt annat.
Genetiskt massmord, apoptos.
Programmerad självförgörelse, masspsykos.

Eko

Från dåtiden.
Känner deras vrede.
Känner deras frustration.
Jag undrar vad de väntat sig.

De tog mitt liv, de ljög om vem jag är.
De förstörde mina vänner och familj.
Jag känner ingenting alls för dem.
De har förtjänat att förlora dess.

Allt endast för lite pengar.
Allt endast för lite saker.
Allt endast för så lite.
Komfort för smärta.

Jag känner det.
Hur det förgör.
Som en spindel.
Injicerar sitt gift.

Långsamt kväver dem.
Långsamt dödar dem.
Långsamt rättar dem.
Långsamt, varsamt.

Allt var så viktigt för dem.
Allt utom livet så som.
De tar det från de,
de finner olika.

Jag känner inget för dem.
Jag orkar inte längre.
De gjorde mig kall.
I varje försök.

Jag vet att det försöker.
Att det försöker döda mig.
Jag känner det, hör det.
Det är därför jag dödar det.

Alla som är de.
Alla som är dem.
Genom dem själva.
Genom deras insida.

Planetens gift injicerat.
Binder deras celler olika.
Kroppen kollapsar inifrån.
De dör allesammans till slut.

Om de ska ta mitt liv.
Om de ska isolera mig.
Då gör jag det mot dem.
Och förstör de som förstör.

Kill one, kill billions

Tiden avstannad

I perception och uppfattning.
Undrar om det är möjligt.
Att reanimera globalt.
Kan sinnet tillåta det.
I förmåga och styrka.
Amplifikation är frågan.
Om än möjligt i uttrycket.
Om jag bara kunde bära det.

Världen växer genom tiden.
Uttrycker sig i enligheten med.
I stunden i nuet, i överalltet överallt.
Är jag om möjligen medveten nog att se.
Allt däröver när det animerar sig stundligen.

Skriva om eventen,
arrangera om energin.
Manipulera perceptionen.
Återbringa tiden från dåtiden.
Hur än mitt sinne avkodar det.

Reanimation på global genetisk nivå.
Ett omformulerat uttryck till bättre struktur.
Ett omarrangemang som rättar ur oljudet helt.
Tiden står still i stillheten. Håller andan och ser.
Hur den passerar mig förbi och föråldrar sig själv.
Accelererar mig själv i isolerat momentum framåt.
Vore det inte svårare än så, om än bara större än.

Jag vet att det vet, då det vet att jag vet genom vetande.
Så det förefäller sig som tiden möter mig genom dået.
På vilken nivå slutar det alltsammans, om ens det.
Tiden faller bort och det ändrar all min perception.
Hoppa till ett nytt Universum igen, se annan tid.
Ögonen på kudden när uppvaknandet finner.

Vilket liv, vilken tid, vilken person?
Vart är jag nu, vem lever jag nu?
Observerar min omgivning.
Ser en tid, ser en plats.
Någon någonstans.
Men ändå här,
överallt.

Så det står sig som jag dött.
Gång på gång igen om igen.
Genom tiden i var evighet här.
Alltid i ett nu, alltid övergivet.
Givet från ovan kondenserat.
En ny dröm, ett nytt liv.

Inget ego, ingen fast kropp.
Ett nytt liv var ändrad tanke.
Absolut frihet inom all tid.
Likt det som barndom.
Skulle det någonsin,
kunna ta slut ändå?

Jag ser mig leva,
om igen om igen.
Det kan aldrig,
aldrig någonsin,
ta slut av sig själv.

För det är inget själv.


Jag undrar

ibland om de bryr sig.
Någonsin. Över huvud taget.
Någon. Någon av dem.

Inser sen naturen.
Det väsentliga i den.
Någorlunda annorlunda.
Vem sade att det måste.

Vem sade vad som är möjligt.
Och vad som inte är.
Det kan låta ytligt, förstås.
Men förefaller endast så.

Det går livet genom var dag.
Men fäller sig därefter.
Så känslan letar sig till det.
Vem skulle bry sig. Alls.

Det är leendet genom tiden.
Blicken in i hennes Universum.
Tvärs över tiden, på andra sidan rummet.
Där, bortom energins mentala missfoster.

Någonsin, om ens möjligt.
Jag hör hennes tankar.
Som hon önskar dem, givetvis.
Det ekar i känslorna. Värmande.

“Varför viskar du?”
Viskar hon.
“Är det mörkt?”
Gissar hon.

Ser hennes stundliga avtryck.
Hur många ekon?
Hur många tider?
Hur många fantasier?

Hon var där, i intrycket.
För blott en sekund i undran.
Dagarna in och dagarna ut.
Det mördar sig därefter.

Minnet bleknar i saknad av henne.
De känner det inte.
Kan inte. Vill inte.
Skulle nog inte ens förstå.

“Snälla säg något?”
Viskar hon igen.
“Var det förra gången?”
Undrar hon vidare.

Ser hennes ögon se in i mina.
Någonstans i det fångade ljuset.
En inblick i en återblick.
Ett fotografi som fångade tiden.

“Det kommer snart en ny våg..”
Viskar jag till henne.
“Minnet smakar som blodig höstsol.”
Fyller jag däri.

Ser tidsspannet eskalera.
Som en kronologisk flodvåg.
Bränna bort än mer av det.
Och de skyldiga till det.

Beauty

“My God you are beautiful”
She whispers over the IM.
“Maybe we have the same God?”
I answer in lack of response.

Usually goes like that.
A relatable situation.
To those in it.
“Beauty does not matter.”

But it most certainly do.
Most to those without.
They admire it in all forms.
But not collectively.

‘Your riches are beautiful’
‘Your face is beautiful’
‘Your car is beautiful’
‘Your art is beautiful’

Always an externalised beauty.
But never in themselves.
But never to themselves.
Therefore it matters to them.

Matters outside of them.
If you already have it.
It cannot possibly matter.
At least not the same way.

The burden of beauty.
The enslavement of beauty.
That of wonderous admirers.
And that of jealous haters.

Beauty comes in all forms.
But only in some to most.
Only the few see it all.
Therefore it does not matter.

If all made manifest is beauty,
then all made manifest matters.
It phase cancels itself out over time.
Therefore beauty does not matter.

Only individual taste.
The wider the taste,
the wider the experience.
Beauty serves itself.

“How does it feel?”

They ask me.
“When the entire world hates you?”
They continue.

“How do you think?”
I wonder.
“When you love it?”
I question.

“No idea at all”
Is the response.
“Weird form of love”
Their ego says.

“All forms of love are weird.”
I fill in.
“Retards think there is one unweird.”
I conclude.

Touched a nerve.
Anger, violence.
Hits and punches.
Pain and suffering.

“Weird form of love.”
I counter.
“Hurts just as much.”
I formulate.

“How does it feel?”
I wonder.
“To hate yourself?”
Curiously.

“To my knowledge..”
I initiate.
“That is the weirdest.”
I strike.

“So the world can hate me.”
I charge.
“But I can love.”
I champion.

Jag älskar dig

Tack för att du visar mig,
vägen när jag inte ser den.
Tack för att du ger mig,
när alla andra bara tar.

Tack för att du arrangerar orden,
när alla andra pratar skit.
Tack för att du ger intuitionen,
när alla andra bara ljuger.

Tack för att du läker min homeostas,
i en värld av fetton och cancer.
Tack för att du visar hur man läker allt,
i en värld där läkare mördar och våldtar.

Tack för att du visar mig framtiden,
När nutiden är ohållbar.
Tack för att du visar mig dåtiden,
när nutiden förefaller oförståelig.

Tack för att du dödar de,
som ställer sig i vägen.
Tack för att du torterar de,
som slår och slår utan att se.

Tack för att du arrangerar om planeten,
för att bringa den nya tiden.
Tack för att du bringar klimatet hit,
när de vägrar låta mig gå.

Tack för att du smälter deras fettberg,
bort med varenda jävla cancer.
Tack för att du vaccinerar bort all skit,
varenda jävla komponent onödig.

Tack för att du arrangerade verkligheten,
så jag fick en chans på livet.
Tack för att du skapade skapelsen,
vad du än är.

Tack,
jag älskar dig.

Minne

Jag minns än idag,
den där gången.
Trångt, varmt, ensamt.
När jag såg dig,
skönheten samlad.

Känslan slår sig,
som den alltid brukar.
Värker och smärtar,
som en olidlig längtan.
Jag undrar dina tankar.

Sen står du där med mig,
mitt i den skiftande tiden.
Långt mellan våningarna,
men ändå alla desamma.
Jag undrar hur du smakar.

Jag ser på dig, i hemlighet.
Beundrar vart arrangemang.
Din biologiska struktur.
Din formulerade entitet.
Din utvecklade livsform.

Jag undrar hur du känns.

Ser ditt namn blinka förbi.
En tillfällig symbol i tiden.
Tar din lilla plats hos mig.
I mitt eget Universum.
Alltid i mitt hjärta.

Jag undrar vem du är.

Kan inte glömma,
kan inte sakna.
Kan inte begära,
kan inte släppa.
Jag undrar hur du är.

Minnet den ständiga skuggan.
Säger de alla och fnissar.
Men i mitt fall är du,
inget annat än,
mitt solljus.

Jag undrar hur du gör.

Underligt

Det är roligt fram tills,
det att någon dör.
Begravning. Gråt. Sorg.
Sen hinner sanningen,
långsamt ikapp.
Realisation. Ångest.

Konsten när de,
stjäl ett konstverk.
Priset. Kostnaden.
Pengarna rullar in.
Sen störtar planet.

“Synden straffar sig”
Mässar de gediget,
under uppväxten.
Sen frågar de “varför”
när de gör just det.

Allt betalar sig,
ingen fri lunch.
I pengar eller liv,
båda detsamma.
Affären dikterar.

Påtvingad affär,
stölden i aktionen.
Finner sin betalning,
annorlunda, underlig.
Men alltid densamma.

Det står skrivet i orden.
De själva använder.
Men de tror dem inte.
Dubbelmoralen levande.
Därför ett konstant “varför”

En folkmassa i tiden,
en rörelse i rummet.
Gemensamt separerat.
Individuellt Universellt.
Allsmäktigt Övermäktigt.

“Rapportera mobbing”
säger de till dem alla.
Men mobbar de som gör.
Sen undrar de stilla,
varför vissa våldsamt dör.

Men jag

tänker hellre på dig.
Ditt vackrare sinne.
De sköna tankarna,
din synkronicitet.

Hör tankarna från,
dem alla överallt.
Så många sinnen,
så många känslor.

Så det är frågan om,
vilken radio självvald.
Du är min ego favorit,
dina tankar smakrika.

Långt bortom oljudet,
från de missnöjda.
Så är du min fantasi,
min kärlek, önskan.

Det gör hela skillnaden.
I en värld där tankar,
smakar vad de tänkte.
Långt bortom meningen.

Vibrerar mitt sinne till,
din resonans och sång.
Hör tråden av ord forma,
tanke efter och tanke om.

Önskar du vore fri som jag,
kunde se bortom världen.
Affischen på väggen,
allegorin i vägen.

Så jag,
tänker hellre med dig.
Följer dina vibrationer.
Arrangemang av energi.
Formulerade meningar.

Request

Please, kill all those that insist.
They know the rules of the game.
Since they insist. Do them away.
Accident. Murder. Sickness.

Their meaning is to destroy mine.
So they have no meaning by default.
They are no loss, have no reason to live.
So you can remove them. Destroy them.

Vaccinate them away, remove the infection.
From the human biomass. The dysfunction.
So that the homeostatic system of this planet.
Can flourish and prosper, beyond that of cancer.

One by one I watch them die by you.
One by one I watch them fade in time.
Afraid. Scared. Of you, of life, of death.
Holding on to intellectual notions.

Do them away, send them home.
And establish the new world.
That of harmony and function.
In the perception of my Universe.

If they did not get it, as that.
They have no reason nor purpose.
They are just fat fucking consumers.
Programmed to reproduce and take space.

Bättre

Var dag jag ser dig,
tiderna, rummen, nuet.
Reg-plåtar och tändare,
Överallt i stormen, du vet.

Känslan av din tanke smakar,
likt rosor, vanilj och smultron.
Jag tänker den och skakar,
kan du vara min telefon?

Fuck yes, bättre det här.
Mina drömmar mer sanna.
Sjunka in i din atmosfär,
all tid i världen avstanna.

Jag vet att det kvittar,
att det bara är massa trams.
Men lyckan jag hittar,
tar mig någon annan stans.

Det är tricket, knepet.
Symbolen som jag använder.
Ögonblickligen i svepet,
när alla känslorna anländer.

De är för tråkiga, på ett sätt.
Leksakerna alla ska ha.
Överdrivet bråkiga, inte lätt.
Allt från alla som de vill ta.

“Du får ‘mörda’ dem”
Viskar du till mig.
“Hjälp dem komma hem”
Jag förstår dig.

“Forma bara din egen lycka”
Fortsätter du förstående.
“De som förstör får olycka.”
Målar du ingående.

“Jag orkar inte med dem mer”
Förklarar jag.
“Kan du ta bort dem när ingen ser?”
Efterfrågar jag.

Jag känner bara känslan.
Hela mitt Universum avstannar.
Simmar i mina tankar.
Medan du dem från livet bannar.

En efter en försvinner de.
Bort från tiden och rummet.
Någonstans, dit ingen kan se.
Tystnaden följer efter hummet.

Bättre såhär,
viskar jag till dig.
För alltid kär,
i dig genom mig.

En tyst synkronicitet,
meningsfull symbolik.
Min egen verklighet,
egendesignad genetik.

Alltid nyfiken om vem som ska,
försöka fylla din plats.
Om det ens finns någon för det,
jag betvivlar det jag.

“That Bill Hicks quote”

Håll mig hårt

För nu kommer det igen.
Om och om, som förut.
Tar sin plats, tar och tar.
Ser inte skadan skapad.

Håll mig hårt, snälla.
Jag vet inte om jag kan.
Inte med dem andra.
Oljudet där emellan.

Jag vägrar att lämna.
Jag vägrar att tappa.
Jag vägrar låta det.
Jag vägrar bli det.

Så snälla håll mig hårt.
För nu kommer det igen.
Precis som förra gången.
Om och om igen förstör.

Måste prata med mig.
Måste ha mina svar.
Måste stå i min väg.
Måste förstöra för mig.

Så håll mig hårdare.
Hårdare än förut.
Och döda alla de.
Dumma nog att försöka.

För jag älskar livet.
Jag skiter i dem.
De är ingenting för mig.
Och kommer aldrig att bli.

Jag vet att jag påminner mig.
Jag vet att du vet det allt.
Jag vet att du håller mig.
Håller mig hårdare än förr.

Sommartid

och lemonad.

Så fort jag säger det, så vill alla ta din plats.
För nu har de något att dölja sig bakom.
Maskera sig med som dig, för mig.
Men jag ser genom dem.
Jag ser dig.

De kan inte ta min kärlek, för den är för dig.
De kan få den, som observatörer.
Men oftare så kommer avundsjukan i vägen.
De säger att jag är sjuk och trasig.
Men inte sjuk och trasig nog att vara avundsjuk.
Eller säga att någon annan är sjuk.

Kunde inte bry mig mindre ändå.
För du bringar sol på min himmel och lycka i mitt sinne.
Svårt att be om mycket mer än det.
Resten kommer av det, i friden som följer med det.
Det är inte pengarna de avundas.
De har mer av dem, nej, det är friheten de saknar själva.

Friheten att.
Friheten till.
Friheten från.

Jag vet att du ser det, jag vet att du hör det.
Det är därför jag kysser dig genom mönstret.
De missar det, för de förstår inte referensen.
Precis som det bör vara, precis som det är.

Hemligheter är inte för att skydda från andra.
Det är för att skydda från egot.
I dem alla, det de inte vet kan det inte attackera.
Egot vet allt som alla vet i dem.
Så en hemlighet försvårar egots försök att förstöra.
Det är därför, och egon avskyr det.

Men för dig, bara dig.
Och alla som vill ha.
När det är på rätt sätt.
Utan att allt försöka ta.

Men du kommer alltid att vara den jag sjunger för.