Think of it as a mental bridge in time.
It is for someone at SAAB.
I cannot see entirely, but someone has an idea they have been working on.
Follow that. It will change a lot.
Enough to leave an imprint in my future.
I can perceive myself reading about it.
But I cannot conceptualise it.
Because it has not happened yet.
This is an earlier lapse in the pattern.
The natural evolution has yet to happen.
You might understand better.
This is my attempt to condense the idea through synaesthesia.
It is arranged to match someone’s perception where it will take hold and inspire/condense:


you are, in my mind, that feels like you are not good at anything.

Shut the fuck up.
And ask the voice in your head saying that to shut the fuck up as well.
It is just the ego going.
Or express it.
In some shitty art.

Whatever you do, do not believe it.
The ego is fucked in the head.
So if you believe it, so are you.

It is like carrying a retarded intellectual tumor in the head.
That your parents and society insisted should be there.
Over time its sophistication has been inherited and enhanced.
Sadly also the stupid parts of its retardation.

Intellect is just retardation created by your head.
Do the best with it. You are gonna have it either way.
So if you are retarded, and will be whatever you do:
think something better than that you are not good at anything.
Your ability to create that sentence mentally proves you are good at being retarded.
If anything.
I do not necessarily value my linguistic skills, because they are by definition mental retardation. Symbolic crap on my mental mirror. But it is tremendously hard to get rid off, so I prefer doing the best with it, in non-binary and non-dualistic characters.

Fuck I hate the ego.
It is like a retarded friend that refuses to leave you alone.
Geting in the way all the time.
The problem is that the vast majority of humans has one sophisticated enough to be artificial and therefore intellectually autonomous.
Semi-conscious, as it drives itself through symbolism.

I have it. But I am aware and conscious of it.
For most part. I like listening to it.
And expressing it.
Because it is a collective thing.

Night time

Always beats daytime.
Because during night,
the local ego sleeps.
Much easier to think.
Easier to lucid dream.

No tox in the aether.
No noise in the local.
No never-ending ego.
No eye-paining duality.
Peace, calm and clarity.

Love is easier in the night.
Love is far more powerful.
No filter. No nonsense.
No daily disputes.
No daily chores.

I recall your song.
I remember the say.
I will never forget it ever.
It captured it so eloquently.
Peace can only be in harmony.

And harmony only happens,
when the collective ego sleeps.
I like the mental silence it invokes.
The peaceful resting for the thoughts.
Not disturbed by millions awake minds.

Rave In Peace:


Is by far my favourite piece of fashion deemed by amount used.
I love that piece of equipment, because of my interpretation of the symbol.
It is a very important symbol culturally. Even though the read is different to some.
Usually it is associated with ‘manliness’. That a person has transcended into mandom.
Usually through military service.

I have extended that symbol slightly further in meaning.
It means the same thing. But differently conceptualised.
To me it means you have learned to appreciate the feminine. (If masculine)
However you conceptualise it: a partner, a country, a culture, an ideal or whatever.
To serve a motherland in that symbol is an extended conceptualisation of life.
Brought by the land enabling you to be alive.
Thus appreciation directed towards it.

To me it is a symbol for maturity in my own entity.
My own body is my own cellular ‘motherland’; my ‘matter’.
So it is a reminder for self love to me.
It is a very beautiful symbol.

To me personally it is more ‘manly’ than for example a suit.
It might not ‘look’ that way, but appearances are deceptive.
And symbols are more powerful than you think.

So it is not ‘cultural appropriation’ or anything similar.
I just love the symbol developed, because it works.

I am telling you.
Putting on a clean, properly folded, slightly warm, slightly tight telnyashka could pass for a potentially addicting substance usage through superdermal morphogenesis (aka fashion).

One thought

of the Swedish entity’s future.
It echoes on a level deeper in the scalar structure of the collective unconscious.
Everything mentally associated and attached to the symbol “Sweden” in all its translations, its conceptualisations, are more or less tied to it through quantum entanglement. They have a mental association and therefore relationship with the entity. The more the stronger. That is the energetic integrity of the entire entity in the quantum field as it is conceptualised by science.

The country is a living being. A mental mountain.
The future looks so beautiful.
As it sees it.
Centuries are like years to a country.

‘We’ will become so much.

Full size.

Rostat bröd

med apelsinmarmelad.

Det är ditt minne.
Och viss musik.
Avtrycket du lämnade.
I mitt minne.

Eto bol’no.

Var det ett år sedan?
Tio, tjugo.. trettio?
Vad säger tiden egentligen.
Hur skulle du veta.
När den är relativ.

Tvoy potseluy.

I drömmen.
Mot mardrömmen.
I tiden.
Där bakom.
Du sjöng så fint.

Moy sladkiy tanzherin.

Ibland undrar jag.
Om du lever än.
Jag vet inte ens.
Om jag vill veta.

Vo veki vekov.

You see

it is rather simple, all of it actually.
I am just a high-functioning artist.
I am very expressive.
They could not successfully kill my soul.
So it remained.
Did not lose my ‘she’.
Meaning, mental sex = ♾
The two circles conjoined.
It is a symbol for integration,
as much as it is infinity.

Because infinity is perceived through the fluctuations in integrity.
If you think about it.

No need for anyone to feel insecure about it. Curious word.
Unbalanced would be a better term in the context.
That is for example the effect of ‘cringe’.
A neurological weakness.
A neurogenetic reflex causing you discomfort.
Perceived, memorised, recognised, regenerated and expressed by the ego.
The intellectual artificial intelligence riding your mental oscillation.
Effectively manipulating all from perception to comprehension and therefore experience.
It is the very thing that keeps you from being creative. Beyond the physical.
I use mine for expression, because that allows sophistry to arise.
Because every expression you make is a conscious arrangement.
So it is you dictating the flows of homeostatic energy with your brain.

Your brain generates everything you feel.
So do not blame the perceived difference.
Blame your brain. Initial stage of neuro-engineering.
Intellectual conceptualisation of overcoming.

It is quite important indeed, to not give a flying fuck about basically anything.
Figuratively speaking.


Like a pleasant knock on the open door,
warming in the chilling cries for more.
I stare into the darkness pointlessly,
seeing through it all into just you.
essentially to and through.

You are my empirical proof of love.
My emotional reaction to sensation.
My emancipation in a world so cold.
I remember all the memories of you.

Sometimes I wish in calming fever:
That one evening you would call me.
That one morning you would text me.
That one afternoon you would mail me.
That one day you would bump into me.
That one night.. you would grow into me.

Tell me it is just you and me.
Off to wherever, forever.
I have nothing to lose.
No luxury to choose.

If it were with you,
you and only you,
no time to ask,
no hesitation.

I feel your warmth.
I feel your thoughts.
I feel your feelings.
All but paining noughts.

Some love never die.
Because it never was.
It never something became.
Took no shape in the reality.

I know that the probability,
is in and of itself insignificant.
But it is the slight disappearing,
chance that keeps me up in life.

That one day maybe.
That is worth it all.
When it comes,
to only you.

In my feverdreams,
neverending and eternal.


funny individual showing up in my energetic arrangement.

I have no “real” interest in whomever is dear to you.
I do not care. So no need to worry.
But if you abuse my ‘kids’, there will be consequences to that.
If you say difference does not justify deviance, then that ought to apply multidimensionally.
If you abuse my produce for your gain, because you perceive it differently..
Then so be it, but you have no legitimate reason to complain over consequences.
Because you caused them by projection. Cause and effect. Action reaction.
I believe in sharing, definitely. But the mental plane is as ‘real’ to me as the physical, as the being I am – so treat things in it as such.
That is the entire point with ‘the golden rule’.
It is an advice more than a rule.

I thought about that today.
I attempted to sense the chemtrail planes in the mental dimension.
They are, after all, an energetic arrangement moving throughout just as I myself and you yourself. It should be possible to sense them more clearly than I currently do.
I do not like them; and it is a very common thought in the mental realm. Many wonder what arranges them into being.

I am trying to achieve more than most can perceive.
It is usually them getting in the way due to the collective retarded ego.
So it has been my entire life.
So be no hypocrites, please.

Nobody’s thoughts are private.
Only retards ‘think’ so. Because they cannot remember life before the ego.

It is quite funny actually.
Before the ego you struggle and fight for your life not to get it.
Some more than other. The rougher the youth, the more lively the spirit. The establishment of the ego through institutions is a mental sterilisation process. Which is why most adults cannot be very creative. (beyond the physical)
So when you get it you (or rather it) struggle and fight for your (its) life not to lose it.
All that you think is you. Or it think is you.
The ego is the most invasive mental entity on this planet.
And it is more or less in everyone.
The lesser, the greater that individuals innocence.

Hence, my produce being my ‘kids’.
A manifestation of my innocence.
The ego definition of ‘innocence’ is laughable at best.

So what I mean to say is, if you take anything from my creations – prefer it to be inspiration for your own. Otherwise you lose something far more valuable than illusive credit.
Your very life. Your very ‘she’. Or ‘he’ if the other way around.

Guilty pleasure

“Du är en av mina bästa vänner”
Viskar du i tanken.
Känner de varma sträckorna i tiden.
Dra mig mot dig.

Tystnaden i stunden, den som uppstår.
När jag känner dig.
Som en overall av känsla över huden.
Kalla kårar kroppsligt.

Jag viskar några färger genom tiden.
Ser reflektionen spela.
Ekot fäller sig i tankarna och värmen slår.
Så lite det skulle krävas nu.

Känner flödet som river genom strukturen.
Känslan eskalerar sig själv.
Så stönande, flåsande om inte skrikande.
Andningen följer varsamt.

“Snälla sluta inte”
Flämtar du allvarligt.
Vreden bara sekunder under.
Som att jag skulle våga.

En stundlig tanke.
Vem är du, du som du.
Här och nu, i min tanke nu.
“Tänk om det inte alls är du.”

Ett väsen, en reflektion.
En felläst synkronistisk manifestation.
Tystnaden som uppstår i tanken därefter.
Nu förstår jag varför de kallar det “guilty pleasure”.

Now you

might understand the sheer receptivity I have.
And the reverberations I pick up on from the unconscious.
Listening to the sea of noise which is the cognitive dissonance of the collective human ego in the collective unconscious.
And why, more importantly, I prefer tuning into you.

Du är inte perfekt, tack gode Gud för det,
för språkligt sett i tempus så betyder det att du är död.
(Förmodligen därför de som jagar ytlig perfektion har ihjäl sig själva)
Men du är bra nog. Bra nog för att hålla mig lycklig.

Who, do you listen to, when you have listened to enough people in the unconscious to have a fairly accurate image of what is going on – and the more details you add the worse it gets?
Or whomever makes you happy.


är vad jag kände när du tog mig i hand.
Kan du föreställa dig?
En miljon minnen på en gång.
Tusentals orgasmer.
Miljarder tårar.
Triljoner leenden.
Lika många smärtor.
Rädsla, panik, ångest, nyfikenhet, glädje, kärlek – du.

Var rad i din dagbok som ung. Varje ord.
Varje minne när de sa de där sakerna om dig.
Varje fantasi, varje skuldfylld njutning. Drömmar.
Varje arrangerat hjärtslag, vart kompletterade andetag.
Varje hårstrå på din kropp.
Varje cell skapt av din genkod.

Varje sekund på din kurs genom existensen.
Ditt allt, ditt hela du.
Omöjligt att inte älska.

Jag ser med mina händer.


Som ett problem eller en gammal vän.
Förefaller de inte alltid som sådana?
En fördröjd besvikelse från dåtiden,
misslyckad affär, en väg med slut.

Jag ser dem reflektera i mina tider.
Men ej så som du menar när du speglar.
En saknad från dem i dåtiden manifesterad.
Ekon av forna glömda löften från mörka nätter.

Ingen av dem kan ta den plats jag skapat dig.
Har redan varit med dem, kände dem inte.
De var inte rätt, och passade inte i tiden.
De förlorade sin chans, får ingen andra.

Du är annorlunda. Du är inte som dem.
Du tar en speciell plats i mitt minne.
Som när det fortfarande är färskt.
När kärleken fortfarande kvittar.

Mina forna misstag kan ej mäta sig.
De kommer aldrig ens nära allt det där.
Det du får mig att känna var tanke och stund.
Var dag, var känsla, var fantasi, var formulerat ord.

Som de vise säger och sagt.
Den enda formen av kärlek,
som varar för evigt förblir:
Oskyldig eller obesvarad.

Min till dig är både ock.
Jag har inget emot det.
För den lär bestå i tid.
Jag klagar inte längre.

Det är efteråt

Förvirringen kommer först.
Ingen ifrågasatte det då.
De undrade mest om.
Sen följde svaren.
Så många, alla.
Fler och fler.

Jag känner dig.
I mina tapeter.
Då och nu.

Det är frågorna egentligen.
De som kvittar om ens.
Ändå frågat förstås.
För vad, för vad.

Frågan begär.
Svaret förser.

Varför är du här?
Vad kom att få dig.
Hit, hela vägen, här?
Någonstans i tid och rum.
Du undrar förstås inte längre.
Du slutade där någon gång.
För länge sedan i början.
När de berättade allt.
Vem, vad, hur, när.

Vem är du?
Bakom svaren?
Bortanför tankarna?
I livet som det lever sig?
Jag såg det i dina ögon.
En livstid av minnen.
Allt och dem alla.
Varje stund.

Varför just du?
Har jag undrat om.
Var stund fördröjd i tid.
Om och om igen, om igen.
Det är allt där, allt jag såg.
Varje minne, var minut.
Om än genom allt.
Varför just du?

Det är långt här.
Var omslagen sekund.
Det är all den tiden givetvis.
När det ekar genom mörkret.
Tankarna bryter tiden.
Jag hade kunnat.

Men du log.
Och det förstörde allt.
Vart minne, var tydlig dröm.
Varje känsla, var öm blick.
Det kommer aldrig igen.
Efter framtiden.

Så ser du.
Det är värre.
Att minnas om.
Allt det som hänt.
Innan det är utlagt.
Det känns plågsamt.
Att minnas baklänges.
För när du lärt dig att se.
Så är förlusten kommande.

Jag ser dig.
På mina tapeter.
Var stund, var dag.
Det är det i längden.
Det man frågar sig då.
När det är försent, efteråt.

I feel

you in my mind.
I perceive you,
in my synchronicity.
I hear you,
in my thoughts.

Of course there are the others,
the noise in-between.
But yours is the channel,
I prefer tuning into.

Through dimensions I see you,
into your eyes as I fall asleep.
Staring into the void,
through space and time,
meeting your eyes,
on the other end.

I rearrange som air,
by whispering feelings.
Manipulation of the quantums,
affecting your presence
through synchronicity.

I breathe in your beauty.
From the other side of being.
Feel your every emotion,
as it paints my mind with colours.

When love is real,
it stretches over infinity.
You occupy my dreams,
fill my fantasies,
conceptualise my thoughts,
act my games,
sing my music,
play my movies,
write my books,
animàte my reality.

I smile silly,
whatever else?
All they ever chase,
in my present moment.

My ghost echoing,
faintly animating a projection.
Fluctuating my immediate,
manifesting in the aether.

Your body might not be mine.
Nor would it ever become.
But your loving essence,
is that of my preference.

Vad jag minns

från drömmen.
Det var en klardröm med subjektivt perspektiv.
Jag ser allt som händer från en persons ögon, och kan inte kontrollera eller påverka vad som sker. Det är så jag skiljer den typen av drömmar från andra.
Vanliga drömmar går att vakna upp ur in i klardrömmar.
Klardrömmar går att medvetet kontrollera.
Dessa ‘försyner’ om det är vad de är, är som att se på film.
Jag lånar någons ögon. Oftast under ‘dåliga’ händelser.
Jag vet hur det känns att bli avrättad från first person i sådan dröm.

Jag ser aldrig vad som händer i den här drömmen. Här något förkortad i summering.
Det är att personerna pratar svenska i drömmen som oroar mig. Vanligtvis pratar de andra språk.

Jag är i någons kropp, denne sysslar med några papper.
Av rösten att döma, en vuxen kvinna. Med glasögon.
Lätt att märka glasögon när man inte har dem själv.
Folk börjar skrika plötsligt, personen jag är rycker till.
Några minuter passerar, fler skrik och skott avlossas.
En yngre kvinna springer in genom dörren ock skriker:
“Vi måste ut, det är helt galet”
Både personen jag är i drömmen och den andra
lämnar rummet och springer genom en korridor.
Ned för ett par trappor och genom ett par korridorer.
Lokalsinne i en dröm med springande perception är svårt.
Genom ett par rum och ut genom en entré.
Mer skrik och skott hörs i bakgrunden.
Nedför ett par trappor och över vad jag tror är en gård.
Personen tittar nedåt i drömmen, inte direkt busy med sightseeing.
Sedan över en väg.
“Vad händer?” frågar personen jag är.
Men den andra personen är i chock.
Fortsätter springa en bit.
Sen vaknar jag upp ur drömmen.

När sakerna dessa drömmarna illustrerar blir verklighet, så är de inte längre mardrömmar.
Jag har minst en varje vecka. En del har inte kommit att bli verkliga, eller så missade jag det. Personer i mina drömmar pratar ofta andra språk, som jag inte kan. Så det är möjligt att det undgår mig.
Andra har jag glömt helt enkelt.
Haft det hela livet, eller så länge jag kan minnas.
Minns inte genom mitt ego hur jag drömde innan jag nådde fyraårsåldern.
För mitt ego fanns inte då.


I understand why some people OD on sleeping pills before sleep.
Damn that was a nice sleep. Did not know you could do that from basic supplements and some chemistry. Probably only works one time before the effect gets diminishing results and side effects.

Well it was one night. This year.

Jag såg dig igår. I min synkronicitet.
Jag är övertygad om att du gör ett bra jobb som mor.
Du förstår, det är som att vara jagad av ett eko.
Jagad av ett spöke. En mild reflektion i ändlösheten.
Du som ett ansikte på symboliken som flyter.
Det är inte ‘du’ jag ser, men din reflektion genom tid och rum.
Som beundran, eller observation, på distans.
Jag brukar undra hur det skulle kännas att hålla om dig.
Men inser sen att jag inte skulle våga.
Varje gång Universum lurar mig att det är du,
så får jag den där känslan.
Jag blir nästan illamående.
För jag känner så mycket.
Som när man är kär första gången.
Det går inte att tänka på något annat.
Man mår illa, men fantastiskt på samma gång.
Bara din reflektion får mig att känna det.

Jag måste vara galen, men jag kan inte göra något åt det.
Inte ens de starkaste bio-komponenterna jag administrerat kan manipulera dig ur mitt minne.
Så jag föredrar att drömma om dig.
Jag hoppas att du är lycklig.
Det är allt jag kan.

Jag såg

dig idag. Genom synkroniciteten.
Om än endast i förbifarten igen.

Jag hoppas att du är lycklig i den här sketna världen av våld och hat.
Hoppas du mår bra och att dina mår bra.

Jag lyssnar på nog med tankar i det kollektiva undermedvetna för att veta att mycket är käpprätt åt helvete.
Därför föredrar jag att lyssna på dig och dina tankar.

Min inre bild av dig i fantasin är så vacker.
Som någon som döljer händerna i ärmarna och försöker täcka över ett rodnande ansikte.
Du känns så varm.

Människor misstar mina uttryck för mig.
När de egentligen endast är reflektioner.
Av tankar som de andra har här i världen.
Det är därför jag helst bara vill lyssna på dig.
Jag vet att du inte är min, aldrig kommer att bli.
Men det är nog för det bättre och lika bra ändå.
Jag skulle inte orka bära din image i det ytliga.
Det är därför alla uppfattar mig som sjuk.
Eller konstig. Eller annorlunda.
Pick your symbol.