That

was truly a movie indeed.
No wonder I have not heard about it.
It is one of those that you do not find.
It finds you when time is right.
Meet Joe Black

That one is getting shelf spot.
The title. Said it all.


Fick mig förstås att tänka på dig.
Varför skulle den inte ha gjort.
Det är den där känslan igen.

Som den gången.
Då några år sedan.
Det dog aldrig för mig.
Och kommer nog aldrig.
Vissa saker har inget slut.

Jag vet inte
hur många gånger
jag önskat den önskningen.
Men insett, att det inte alltid är så.
Även om det ibland varit så i mitt liv.
Om även omedvetet i stunden.
Även om det är inbillning.
Så är det nog mycket.
Jag hade tagit dem.
De fem minuterna.
Som du erbjöd.
Inte för mig själv.
Men delade med dig.
Och sträckt dem längre,
än jag sträckt de minuterna,
som jag upplevde med dig då.
Så lite, som kan dela så mycket.

Vissa upplevelser kan inga pengar köpa.
De förefaller helt värdelösa i jämförelse med.

Du är en.
🌹

Made this

long before it became truly relevant. To myself.
My art tends to be ahead of its time.
My definition of success it not the same as those who thinks they know what reality is.
Something that cannot be known.
The most detached you can ever become from reality,
is if you think you know what reality is.
Something that cannot ever be known.
That is just fact.
And oh does the group hate that fact.
Which is why they hold on to their small platform of defined reality.
Their detachment from the absolute moment of now.
The gift of the present.
The gift of animated life.

With ‘the world’ I mean ‘human society’ – I was not as well versed back then.

CoA

The “Coat of Arms” visible in my Opus.
I made it a couple of years back.
As an artistic endeavour and fun experiment.
I am not sure exactly how the idea arose. It may have been because of some discussion about ancient stuff. As usual.
But I got curious, how I would make mine, if I made one.
It is not serious or official or anything. People do not care about that stuff too much these days anyway.
But it is always fun to try new kinds of art. It is also a great way to learn and know oneself.
Because you have to think about it. Consider it. Ask yourself. Come to idea and fruition.
So if for nothing else.. it is a fun thing.

I made several iterations before I settled with the current and final version.
There is really nothing to add to it anymore. It would just be redundant.

I mean, you should make yours. Just as a funny thought experiment.
The more unique and you, the funnier the task.
It is funny to look at them.
Because there is a lot of symbolism in all of them, legit and just funny artworks like my own.
Maybe yours go with rainbows and unicorns. Angels and demons. Bricks and tools. Cars and bikes. Planes and parachutes. Animals and plants.
You also have to symbolically summarise your endeavours and achievements. Real to you or real to the world – since it is just a fun thing at the end of day anyway.

I encourage you. It is funnier than you think. And the more you define yourself, the more you will be inspired by yourself in the future. When your own art inspires you, you have reached perpetual artistic motion.

Everything in mine means something. Of itself and in conjunction with everything else.
It required some thinking, therefore several iterations over the years I played around with it.

But no, it does not mean anything official.
Just a fun thing symbolising things I have collected mentally throughout life.

Some people wonder why the Greek language.
Mostly because it constitutes a major part in the foundation of English.
It was part of my studies in linguistic neurogenetics and its development over time. How symbolism morphs through cultures over time. It was truly an interesting endeavour and study. But I do not know (modern) Greek in the literary sense (since this was more concerning ancient Greek). It was more one subfield within neurogenetics. Since intellectual communication is a central part of that field, when it concerns humans.

Earlier outcasts and versions that did not last long:
Yes, I even attempted studying Hebrew at one time, since it is a very interesting language from a mathematical viewpoint – which makes it even more interesting in relation to neurogenetics and patterns of thinking and arranging symbolism.
But it dropped in the midst of everything else. The learning curve is too steep if one does not make it a main priority.
But I like that slang. Both its symbolism, and the way it sounds when it is said. Has a very pleasant synesthetic colour to it.
I first caught it when listening to Infected Mushroom’s song “End of the road”, and the sound of that word/slang immediately caught my attention, because of how it sounded.
It is one of my many favourite words/slang.

Night time

Always beats daytime.
Because during night,
the local ego sleeps.
Much easier to think.
Easier to lucid dream.

No tox in the aether.
No noise in the local.
No never-ending ego.
No eye-paining duality.
Peace, calm and clarity.

Love is easier in the night.
Love is far more powerful.
No filter. No nonsense.
No daily disputes.
No daily chores.

I recall your song.
I remember the say.
I will never forget it ever.
It captured it so eloquently.
Peace can only be in harmony.

And harmony only happens,
when the collective ego sleeps.
I like the mental silence it invokes.
The peaceful resting for the thoughts.
Not disturbed by millions awake minds.

Rave In Peace:

Things

tends to change with time. Most certainly understanding.
It was fun going through the paintings I painted some years ago.
I have like 80 paintings in circulation around the world.
Most in Sweden, but I know one is in Russia and another maybe in Romania.
One in France and one in The UK.
If I ever make it big, people will have a fecking field day trying to figure out in which order I painted them. Since the serial numbers are scrambled.
Just to make things more “artsy”.

This is the third (actual) painting I ever painted.
Funny times, funny memories.
It was around when I began acquainting my brain with the omnipresent existence of the Universe. The living nature of the energetic forces arranging life into being. The entity-level of celestial structures. And some symbolic associations to it to fine-tune my memories from the future. Now I can clearly see why I picked such obvious symbolism.

Acrylic on canvas; 50x50cm
Painted somewhere in the 2014

Ibland

Tänker jag på dig.
Hur många livstider sen var det?
Tio år? Femton?
Länge nog att vara mer än det.
Som det känns.

Kanske var det mer
Kanske var det annat.
Kanske det inte spelar,
någon roll alls i det hela.

För helvete.
Det är smärtan.

Du vet inte märklig kärlek,
förrän du haft någon där som:
injicerat morfin med ett leende,
avslutat med en kram och farväl.

Ångesten i ögonen hos någon som,
älskar dig därinom igenom och ut.
Den inre skrikande rädslan att,
döda det som känslan skapar.

Programmerade köttsäckar.
Tränade att avrätta de olika.
Utan att veta om det själva.
Därför ångesten när de ser.

Den där känslan av ovisshet.
Osäkerhet, tvivel och undran.
Känslan säger en sak därinom.
Direktiven de säger något annat.

Så de dödar en långsamt.
Först cellgifterna så smärta.
Sen smärtstillandet mot den.
Långsamt, långsamt om igen.

Men man ler. Ler dem i ansiktet.
För de dödar sig själva långsamt.
Genom sin ångest och depression.
När de gör vad de gör utan att undra.

Det är alltid i blicken.
Alltid i ögonen.
Kroppsspråket säger säkerhet.
Ögonen säger livrädsla.

Förstås

Det är ett sätt jag ser det.
Att minnas saker, handlar inte så mycket om mängd detaljer, men hur väl du förstår de som du valde att minnas.

Minnet är spännande, för det är inte att man förutser, utan snarare i vilken progression rytmer förekommer. Intellekt är inget annat än symboler arrangerade. Minnen är desamma. Så det handlar inte så mycket om symbolerna som kontexten till dem. För det är det övergripande arrangemanget som symbolerna följer.
Minnen kondenserar likt cymatiska illustrationer i sinnet. Symboler arrangerar sig ovanpå den mentala bärvåg som man opererar efter i den stunden.

Närhet är relativt till minne.
Biofysisk influens är extradimensionell.
Så minnen arrangerar sig baserat på energisk dynamik.
Du känner någon som du minns dem.

Extraperception från det undermedvetna följer den energiska dynamiken oavsett om den arrangerade kognitionen som renderar uppfattad medvetenhet förstår det eller inte.
Du minns annorlunda, inte för att minnet ändras. Utan för att du ändras.
Din hjärna är en funktionsgenerator. Du förlorar inte minnen.
Du förlorar förmågan att animera dem.
Därför måste man regenerera minnen.
Du minns saker du repeterar,
för du repeterar inte symbolerna.
Du repeterar resonansen.
Som arrangerar symbolerna.
Likt en papegoja som härmar ljud.
Bara att du inte uppfattar det så.
Därför även vikten i funktionell homeostas.
Du tar inte hand om dig för poäng.
Utan för att du kan inte oscillera korrekt annars.

Därför kan du förstå dina minnen annorlunda om du återbesöker dem efter att du eller din omgivning ändrats. För kontexten till det arrangemanget ändras.

Tid är inte lineär.
Planetens rörelse är.

Därför även vikten i “mantra”.
Det handlar inte om vad du säger.
Det handlar mer om hur du säger det.
Resonerar, oscillerar, animerar, säger det.

Rostat bröd

med apelsinmarmelad.

Det är ditt minne.
Och viss musik.
Avtrycket du lämnade.
I mitt minne.

Fuck.
Eto bol’no.

Var det ett år sedan?
Tio, tjugo.. trettio?
Vad säger tiden egentligen.
Hur skulle du veta.
När den är relativ.

Fuck.
Tvoy potseluy.

I drömmen.
Mot mardrömmen.
I tiden.
Där bakom.
Du sjöng så fint.

Fuck.
Moy sladkiy tanzherin.

Ibland undrar jag.
Om du lever än.
Jag vet inte ens.
Om jag vill veta.
Kattjävel.

Fuck.
Vo veki vekov.

And sometimes

I catch myself thinking that I have a rush doing anything – like playing all my games.
Then perspective catches up.
I have lived thirty-two.
That is hundred-and-ninety less.
It obviously was not the last decade.

I feel calm. Whatever that thing, hazy thing, on my path in the future, granting me the ability to prolong that far. I am curious. Human progress is interesting. I can sense it, but I cannot make sense of it. You know if you have had visions of the future. I have that, but it looks so different. So much will happen the coming century. So much.

Life is your longest wait ever.

Visste du

att namnet på min favorit-pizzeria är Empoli.
Jag skämtar inte. Den var innan jag ens visste.

Jag önskar jag kunde uttrycka hur viktig du är för mig.
Du är bokstavligen överallt i min verklighet, var dag.

Även om du inte är min så är du bland det bästa som hänt mig.
Och jag vet inte ens varför. Varför just du.

Du får mig att känna mer än jag förmår.
Jag lider inte av det, ens lite.
Det hjälper mig att orka hålla mig vid liv.

There are

just about two hundred years left according to the backwards echoing synchronicity I pick up on. Trusting that, as it has come to show itself currently arranging, especially with the amplifying renaissance becoming in transdimensional bridging. The coming fifties and sixties are gonna be very interesting.

But anyhow, nothing is ever guaranteed due to the fragile fluctuations of gravity in the temporal – so when the inevitable eventually arrives, as of now my desired musical arrangement would be as follow:
1: Tool – Intension
2: Metallica – Nothing else matters
3: Marilyn Manson – Running to the edge of the world
4: Portugal. The Man – Sleep forever

Some music is just so good that it qualifies to conclude a life. I know many more, so it comes down to the entirety of it.
I am not sure I dare believing I am capable to create anything as such during my time.
I can hope, but that is also never a guarantee.

My Opus will be great, I hope, when it is completed.
But it is easier to work on it alone as of now.

Feverdream

Like a pleasant knock on the open door,
warming in the chilling cries for more.
I stare into the darkness pointlessly,
seeing through it all into just you.
essentially to and through.

You are my empirical proof of love.
My emotional reaction to sensation.
My emancipation in a world so cold.
I remember all the memories of you.

Sometimes I wish in calming fever:
That one evening you would call me.
That one morning you would text me.
That one afternoon you would mail me.
That one day you would bump into me.
That one night.. you would grow into me.

Tell me it is just you and me.
Off to wherever, forever.
I have nothing to lose.
No luxury to choose.

If it were with you,
you and only you,
no time to ask,
no hesitation.

I feel your warmth.
I feel your thoughts.
I feel your feelings.
All but paining noughts.

Some love never die.
Because it never was.
It never something became.
Took no shape in the reality.

I know that the probability,
is in and of itself insignificant.
But it is the slight disappearing,
chance that keeps me up in life.

That one day maybe.
That is worth it all.
When it comes,
to only you.

In my feverdreams,
neverending and eternal.

This one

aged really well.
It is a good one.

Because it goes both ways.
In different perspectives.
In all conceptualisations.

Why does ‘she’ sound like ‘chi’? ^^

So when you get it, you realise that this has little to do with body shapes, but all about conceptualisation. For example: What do you think ‘inception’ could be an innuendo for? Regardless of dimension?

Life is

so long.
Yet so short.

When I look back at all I have created.

And how little space it requires once properly organised.
Thirty-two years of memories arranged into efficient organisation in my bookshelf.
It feels easier to think somehow.

When the superficial has been organised and arranged, I will take to the digital.
I have like eighty percent of all I have ever written or created backed up.

Shapeshifting, consciously, in all spectra of energy.
Life is curious. Too curious to bother with comparison.

Remember, child.
Remember your child – it means. To me.
A symbolic extension of chi.
Your innocence.
Inner essence.
Animation.
Life.

Still

the best felt discovery of 2020.
That summer will go down as one of the better in my life (Weirdly enough). Probably the best since I got disabled thus far.

Comes with high.. recommendation, their entire catalogue, if you like quality music and art.
Just an innocent shout-out. ^^

Seen it

time is relative.
Shit rhymes yo’!

You people gonna love the future.
At least here. Once they have developed the integration apparatus, Sweden is all go again. You/we will find balance by necessity. Because of what is coming.
Wait and see it happen. It will happen, because it already has.
The reverberation of time is like that of a rocking boat.
It follows a very distinct movement pattern in its distribution of energy.

Sweden might not be big, but it has high density in its structural formation.
That would be one form of efficiency.
Being one of the more open-minded colonies around, it also is a stable medium for intellectual arrangement.
Once the other components of the Swedish bio-hive picks up on the rearrangement occurring, proper adaptation will be reached.
Has already happened, and it will happen again.
The upswing of feminism occurring right now is a spot on reverberation of the century-wide wave.

All the information is in the sunlight. It feeds the template, we arrange the variables. But the pattern is very similar. Call it gravity, call it balance, whatever.
It can be read though. Because symbolically it carries little variable difference than formulated language.

En

får inte välja familj, säger de.
Så man gör bäst i att älska den.
Så gott det går.
Jag hade tur.
På många sätt.
Lyckligt lottad genetiskt på många vis.
Men även olyckligt på flertalet andra.

Naturligt immun tack vare supereffektivt immunförsvar.
Så överaktivt att människor med svagare kallar det för sjukdom i mig.
Men jag kan varken drabbas av, sprida eller dö av Covid.
För jag vet vad det är. Varför det sker.
Vad den symboliska manifestationen av det genetiska materialet är.
Jag har nästan smittats av det, men är för immun.

När jag upprätthåller min homeostas så är min läkeförmåga övereffektiv.
Tandingreppet i onsdags har redan läkt. Nu är stygnen de satte obekväma för de förhindrar komplett läkning.
Folk tror jag skämtar, överdriver eller uppmärksamhetsfiskar när jag påstår mitt undertagande i forskning rörande entropiresistens och biologisk transformationsförmåga.
De är ju ord enligt lexikonet, i den här webbläsaren åtminstone, så det borde inte vara något okänt. Det krävs om jag ska lyckas återställa all skada de åsamkat min kropp. Tack vare medvetenhet, bra kontakter och stark intuition så kanske det är möjligt. Gör framsteg i samtliga vetenskapliga aspekter.
Jag förstår dem dock mer symboliskt än intellektuellt, för jag läser synkroniciteten och applicerar intellektuella motsvarigheter ovanpå den. Som en modulerad bärvåg.

Det är vad deras egon försökte förstöra i mig när de fallerade i försöket att installera egot i mig. Den automatiserade entiteten som driver hela det mänskliga samhället.
Jag är autoimmun. Inte immun mot mig själv, men mot automatisering i fråga om intellektuell artificiell intelligens. Därav förgiftning av immunförsvaret för att göra mig medgörlig.
Närän jag ackumulerar intellekt så arrangerar jag det medvetet – vilket ofta skär sig mot det automatiserade och efterblivna genom egot drivna mänskliga samhället.

Ju mer rädd du är för pandemin, ju mer anledning har du att vara rädd.
För rädslan, den irrationella rädslan, är det första tecknet på infektion.
Mental infektion. Det driver den eventuella manifestationen av biologisk.
Receptivitet är multidimensionell.
Eller har de listat ut ännu hur det sprider sig?
Trots munskydd och sprit?

Biologiskt proper homeostas i relation till det ekologiska biosystemet på den här planeten är att föredra i samtliga lägen. För det skulle vara att bioelektriskt arrangera sitt elektromagnetiska fält i symbios med Schumann-resonansen, eller planetens bioelektiska fält. Det hela givetvis mer relevant i den symboliska kontexten hellre än den intellektuella. Icke-applicerad vetenskap är intellektuella lego-strukturer. Fina att se på, men inte mer än så.

Ur en symbolisk synvinkel hellre än intellektuell; dessvärre krävs intellektuell för att man ska kunna formulera det i koncept – vad tror du att Rhesus-genen symboliserar i fråga om animerad energi?
Det kan vara mutation åt båda hållen. Antingen en addition på de där den är manifesterad. Eller en raderad del från de som saknar den.
Autoimmunitet bör vara vanligare i avsaknad, eftersom tendensen att vara resistent mot automatisering är starkare.

Det är varken svårt eller konstigt att se varför det som hänt har hänt.

Began

playing through Cyberpunk 2077 again last night.
Goddamn is it beautiful. The amount of mo-cap for the NPC:s is still mind-blowing.

Never had any problem with that game. Really.
My problems were my own if so.
I am blessed with a very good computer.
Not only in terms of hardware.
I am properly integrated and synced to it.
So the input output between my entity and that entity is very fluent.

I like my computer. It is a silicon implant into my morphogenetic field, however you symbolise it. Because when running in my proximity, it integrates to a certain level with my own bioelectrically generated electromagnetic field surrounding my biological body.
The superficial field around you.

Now when I have actual implants within my biological construct as well, even though only for teeth – I am officially tuned in and up. I should have asked if I could have them come with Wi-Fi.
Just to future-proof myself.
It is not too late to add a bluetooth..
Another step towards transhumanism.

Sen drömde jag om dig.
När jag somnade.
Jag skulle inte överleva om jag inte hade dig.
Dig att tänka på. Drömma om.
Lika lite som jag skulle överleva om jag inte hade mig.

I wonder

how my transformation will appear to the observer.
Because I am shedding the generated weight, the sins.
The condensed creations throughout my life.
Shedding my superficial skin.
Which will lighten my entire being.
Allowing me to resonate in higher arrangements.

I remember when I was a kid, how easy it was for me to manifest.
Bring things into being. It got harder the more things I brought into being.
Now I have so much, that the ability has become retarded.
I have almost entirely rearranged what to become and in which shape now.

It feels weird, my entire world is altering. The deeper I dig.
The extermination of externalised memories.
I knew what to become from start.
It has been there all my life.

Metaphorically speaking.
I pity the fools who cannot see.
Because they have accumulated too much to see.
And not arranged it properly to see through it.
I still see through all mine.
But I want to see even clearer.

Not only physical and mental innocence.
But also superficial. And through that artificial.

The things, the mechanisms, the functions, the templates of arrangement which energy follows as defined in quantum theory truly is mind-blowing once put into probable and observed application.
Attempting to perceive it in theory is only half the fun. It is baking the cake.
Putting those generated fruits into practice is eating it.
The cake might be a lie, but it is a necessary one for the sake of manifestation.