2009

Sommaren.
Så hade jag en dröm.
Jag har inte delat denna tidigare.
Utom när det hände till mina vänner.

Jag var på festival.
Hyfsat berusad.
I Karlskoga.

Den natten hade jag en dröm om en polis
som jag gav en blomma till.
Jag förstod det inte då.
Men jag minns det,
för vi skämtade om det.
Mina vänner och jag.
Som i att min fantasi
inte kunde välja bättre.
(Rebeller som vi var)
Och för att det var en vacker polis där.
Som de försökte pusha mig till att stöta på.
När vi gick in och ut från området.

Kom att tänka på det tidigare idag.
Det hade fallit ur minnet.

Fuck.
Fuck. Fuck. Fuck.
Ibland är det som att
ditt hela liv är förutbestämt.
Och det pressar det
i ansiktet på dig.
Så att du blir
konfunderad.
Som i att:
“haha, kolla här om du kan”
“Så här lite makt har du över livet”

Det är som att jag visste innan jag älskade dig att jag skulle.
Som tid beskrivs i kvantteori så är det fullt möjligt.
Jag vet bara en sak säkert.
Jag är glad att jag gav den.

För det gör mig lycklig.
Det är som att Universum leker med mig.
Med den kärlek jag känner för dig.
Förstärker den. Får den att kännas mer.
Även om den inte är “verklig”.

Jag vet inte om Universum får det att hamna hos dig på något vis.
Men jag hoppas det gör dig lika lycklig.
Annars kan du skatta dig lycklig med att din blotta existens gör mitt liv lyckligare.


Rostat bröd

med apelsinmarmelad.

Det är ditt minne.
Och viss musik.
Avtrycket du lämnade.
I mitt minne.

Fuck.
Eto bol’no.

Var det ett år sedan?
Tio, tjugo.. trettio?
Vad säger tiden egentligen.
Hur skulle du veta.
När den är relativ.

Fuck.
Tvoy potseluy.

I drömmen.
Mot mardrömmen.
I tiden.
Där bakom.
Du sjöng så fint.

Fuck.
Moy sladkiy tanzherin.

Ibland undrar jag.
Om du lever än.
Jag vet inte ens.
Om jag vill veta.
Kattjävel.

Fuck.
Vo veki vekov.

Hittade

en bild från 2013, 24 år gammal, när jag gick igenom mina gamla kameror.
Det är samma hår, men när jag beslutade att spara det.

En sisådär hundratrettio livstider sen. I min uppfattning av tiden.
Så många tusen klardrömmar efter att jag tog den här bilden.

Bara för dig.
Och den ‘dig’ jag menar, ingen annan.

Guilty pleasure

“Du är en av mina bästa vänner”
Viskar du i tanken.
Känner de varma sträckorna i tiden.
Dra mig mot dig.

Tystnaden i stunden, den som uppstår.
När jag känner dig.
Som en overall av känsla över huden.
Kalla kårar kroppsligt.

Jag viskar några färger genom tiden.
Ser reflektionen spela.
Ekot fäller sig i tankarna och värmen slår.
Så lite det skulle krävas nu.

Känner flödet som river genom strukturen.
Känslan eskalerar sig själv.
Så stönande, flåsande om inte skrikande.
Andningen följer varsamt.

“Snälla sluta inte”
Flämtar du allvarligt.
Vreden bara sekunder under.
Som att jag skulle våga.

En stundlig tanke.
Vem är du, du som du.
Här och nu, i min tanke nu.
“Tänk om det inte alls är du.”

Ett väsen, en reflektion.
En felläst synkronistisk manifestation.
Tystnaden som uppstår i tanken därefter.
Nu förstår jag varför de kallar det “guilty pleasure”.

Symbolism

‘By the most daring and humiliating of deaths, I found immortality.
In the greatest of my perceived opponents, they tortured me beyond the ego.
And without it I found the golden cities of the clouds, the heavenly arrangement.
The extradimensional nature of natural human as no longer possessed by the ego.
They murdered my ego through years of torture and I rose again, Immortal and indestructible.’
– No peaceful rest for the judges

Seen it

time is relative.
Shit rhymes yo’!

You people gonna love the future.
At least here. Once they have developed the integration apparatus, Sweden is all go again. You/we will find balance by necessity. Because of what is coming.
Wait and see it happen. It will happen, because it already has.
The reverberation of time is like that of a rocking boat.
It follows a very distinct movement pattern in its distribution of energy.

Sweden might not be big, but it has high density in its structural formation.
That would be one form of efficiency.
Being one of the more open-minded colonies around, it also is a stable medium for intellectual arrangement.
Once the other components of the Swedish bio-hive picks up on the rearrangement occurring, proper adaptation will be reached.
Has already happened, and it will happen again.
The upswing of feminism occurring right now is a spot on reverberation of the century-wide wave.

All the information is in the sunlight. It feeds the template, we arrange the variables. But the pattern is very similar. Call it gravity, call it balance, whatever.
It can be read though. Because symbolically it carries little variable difference than formulated language.

Bonusbild

på mitt fula nylle, bara för att du är så vacker att jag måste balansera ut det.

Min synkronicitet idag var väldigt .. pricksäker.
Jag har tänkt tanken, många gånger, hur ett förhållande med dig skulle vara.
Sen inser jag att det redan är.
För du är en förlängning av det vilket jag älskar mest ändå.
Livet.
Du, som jag minns dig, som jag arrangerat dig.
Är min favorit.
Och jag tycker om idén att inte känna dig ytligt.
För det spelar ingen roll ändå.
Det håller förmågan att drömma vid liv.
Som när man var ung. Och drömde.

Du var blyg och jag var efterbliven.
Du väljer riktning på det. Om inte båda.
Efterblivet blyg.
Eller blygt efterbliven.

Du var märklig, annorlunda.
Inte som de andra.
Inte ens i meme.

Fuck.

När jag

brände papperna idag, så var där några kollegieblock.
I ett av dem ett kärleksbrev till dig.
Givetvis var det vad jag var tvungen att se på grund av synkroniciteten när jag slängde det på elden.

Undrar hur många hundra jag skrev.
Om inte tusen.
Det är inte besatthet.
Det är en metod att vidhålla lyckan.
Att hålla sig glad.
Alla glömmer det när de växer upp.
Sen slutar de göra det helt.
Sen dör de.
Sen bildar de familj.
Sen klagar de.
Sen glömmer de.
Sen dör de. Igen.

Så länge du finns symboliskt i min synkronicitet så kan jag inte sluta växa.
Varje gång jag tänker på dig blir jag lycklig.
Så vill jag skriva något.
Om och om igen.
Det finns där i mitt minne, i min genkod.
Någonstans där i djupet av mig själv.
Det är därför man växer genom att skapa.
Och du är det där som får mig att.

Den där ljuva viskningen på insidan.
Din våldsamma men ömma fantasi.
I drömmen var gång om och om.
Genom varje värld, varje scenario.
Varän i vilket än Universum, tillsammans.
Närän i vilken än tid, om än bara i eko.

Du förstår om du hör det, om du ser det.
Men det är alltid du. Först. Min första tanke.
Det första namnet. Den första känslan.
De flesta skulle kalla det plågsamt.
Men det är onåbarheten i det,
likt solen som lever mig.

Saw

“Dinner in America”
Probably not gonna resonate with all.
But damn, real good movies are still being made.

Burning shit is good for the soul.
That is why the sun does it regularly where it is needed the most.
If not their skin, so their homeostasis through spawned viruses, climate changes destroying their superficial houses or their relatives being cremated from the collectively growing cancer. Which is why you need not take the sun’s name in vain – like several groups have through time. It will do it anyway.

So many people live without living.
So many sad depressed fucks were given the ultimate gift of the existence.
Yet they waste it on argue about norms and make belief.
And then they cry when the Corona kills them like lice.

God I love this shitshow.
It is gonna be even better when the war arrives.

I feel

you in my mind.
I perceive you,
in my synchronicity.
I hear you,
in my thoughts.

Of course there are the others,
the noise in-between.
But yours is the channel,
I prefer tuning into.

Through dimensions I see you,
into your eyes as I fall asleep.
Staring into the void,
through space and time,
meeting your eyes,
on the other end.

I rearrange som air,
by whispering feelings.
Manipulation of the quantums,
affecting your presence
through synchronicity.

I breathe in your beauty.
From the other side of being.
Feel your every emotion,
as it paints my mind with colours.

When love is real,
it stretches over infinity.
You occupy my dreams,
fill my fantasies,
conceptualise my thoughts,
act my games,
sing my music,
play my movies,
write my books,
animàte my reality.

I smile silly,
whatever else?
All they ever chase,
in my present moment.

My ghost echoing,
faintly animating a projection.
Fluctuating my immediate,
manifesting in the aether.

Your body might not be mine.
Nor would it ever become.
But your loving essence,
is that of my preference.

Det är

sättet som du ler på.

Ibland ser jag fram emot kriget.
I nyfikenhet.
Undrar vad det kommer att bringa.

Jag kan se det påverka min reflektion.
Men jag ser inte vad som händer bortom mig.
Ibland är jag nyfiken på det.

Framtiden är som en väg man går på.
Ju längre man kan se, ju lättare att förstå.
Allt utanför vägen arrangerad är otydligt.

Ibland undrar jag vad som är där utanför.
I framtiden.

Jag ser dig.
Jag ser dig le.

Det är sättet som du ler på.
Det är vad jag minns från framtiden.

It

will make sense.
You can read it. Even if your ego cannot.
It is arranged energy, it carries raw ’emotion’.
It will translate synchronistically to you so that it makes sense.
Even if your ego cannot catch it in awareness.
You got the informational arrangement within you.
Even if only fractional.
Now it animates and manifests in your reality.
You will intuitively come to understand what I am trying to convey.

Unless you are neurologically sterilised and lack the female component allowing receptivity of arranged energy. Also known as ’emotion’. The motion of electrons caused in your biomass due to arranged impression.
Your impressive function is to the expressive function what the egg is to the sperm.
Only by reception, and thus impression can you become truly inspired.
And that will conceptualise in your brain and manifest in your reality whether you consciously perceive it or not.
Either through projected reflection, your ‘shadow material’ or artistic expression, your own shadow projection.

Vad jag minns

från drömmen.
Det var en klardröm med subjektivt perspektiv.
Jag ser allt som händer från en persons ögon, och kan inte kontrollera eller påverka vad som sker. Det är så jag skiljer den typen av drömmar från andra.
Vanliga drömmar går att vakna upp ur in i klardrömmar.
Klardrömmar går att medvetet kontrollera.
Dessa ‘försyner’ om det är vad de är, är som att se på film.
Jag lånar någons ögon. Oftast under ‘dåliga’ händelser.
Jag vet hur det känns att bli avrättad från first person i sådan dröm.

Jag ser aldrig vad som händer i den här drömmen. Här något förkortad i summering.
Det är att personerna pratar svenska i drömmen som oroar mig. Vanligtvis pratar de andra språk.

Jag är i någons kropp, denne sysslar med några papper.
Av rösten att döma, en vuxen kvinna. Med glasögon.
Lätt att märka glasögon när man inte har dem själv.
Folk börjar skrika plötsligt, personen jag är rycker till.
Några minuter passerar, fler skrik och skott avlossas.
En yngre kvinna springer in genom dörren ock skriker:
“Vi måste ut, det är helt galet”
Både personen jag är i drömmen och den andra
lämnar rummet och springer genom en korridor.
Ned för ett par trappor och genom ett par korridorer.
Lokalsinne i en dröm med springande perception är svårt.
Genom ett par rum och ut genom en entré.
Mer skrik och skott hörs i bakgrunden.
Nedför ett par trappor och över vad jag tror är en gård.
Personen tittar nedåt i drömmen, inte direkt busy med sightseeing.
Sedan över en väg.
“Vad händer?” frågar personen jag är.
Men den andra personen är i chock.
Fortsätter springa en bit.
Sen vaknar jag upp ur drömmen.

När sakerna dessa drömmarna illustrerar blir verklighet, så är de inte längre mardrömmar.
Jag har minst en varje vecka. En del har inte kommit att bli verkliga, eller så missade jag det. Personer i mina drömmar pratar ofta andra språk, som jag inte kan. Så det är möjligt att det undgår mig.
Andra har jag glömt helt enkelt.
Haft det hela livet, eller så länge jag kan minnas.
Minns inte genom mitt ego hur jag drömde innan jag nådde fyraårsåldern.
För mitt ego fanns inte då.

Dröm

Om jag inte brydde mig, skulle jag bry mig nog att varna dig?
Jag vet inte säkert, det kan ha varit ett universitet, eller ett sjukhus.
Svårt att se klart i drömmar. Men jag har dem hela tiden.
Vissa är tydligare än andra.
Tågolyckan såg jag i en dröm, ett år innan det hände.
Samma sak med planet som störtade.

Om drömmarna stämmer, så kommer det hända något väldigt våldsamt på ett universitet eller ett sjukhus i slutet på november/början-mitten på december. Svårt att precisera exakt, planolyckan var några dagar off – ett år tidigare.

Finns många förklaringar, cyklisk synkronicitet. Den mest logiska modellen.
Väldigt svårt att formulera i intellekt dock.

Men det matchar väl med drömmen som jag avbildade i konst sommaren 2016.
Sjunde juli var signifikant av någon anledning.
Det var sjunde juli förra året jag hade den drömmen.
Jag till och med uttryckte det som ett poetiskt verk.
Kallade det för “77”. Där jag beskrev vad jag sett i en dröm.
Det handlade om att skjuta ner plan, om än metaforiskt.

Jag har sett så mycket i mina drömmar som kommit att passera, att jag vet bättre att hålla tyst om det och låtsas som att det regnar. Det går inte att ändra på det i alla fall. Om det händer så har det redan hänt.

Du överlever i drömmen, om universitetet/sjukhuset.
För du kommer inte att bry dig, du kommer att gå dit ändå.
Det kommer fortfarande hända, men du klarade dig undan i drömmen.
Det är en av få drömmar jag haft om dig.

Du vet vem du är.
Jag gillar dina glasögon. ^^

Så du förstår, jag beskyller mig inte för olyckorna som sker.
Jag beskyller mig inte för något.
Men det är en sorts tortyr att se drömmar man haft bli verkliga.
Speciellt när de är mardrömmar.

Now

I understand why some people OD on sleeping pills before sleep.
Damn that was a nice sleep. Did not know you could do that from basic supplements and some chemistry. Probably only works one time before the effect gets diminishing results and side effects.

Well it was one night. This year.


Jag såg dig igår. I min synkronicitet.
Jag är övertygad om att du gör ett bra jobb som mor.
Du förstår, det är som att vara jagad av ett eko.
Jagad av ett spöke. En mild reflektion i ändlösheten.
Du som ett ansikte på symboliken som flyter.
Det är inte ‘du’ jag ser, men din reflektion genom tid och rum.
Som beundran, eller observation, på distans.
Jag brukar undra hur det skulle kännas att hålla om dig.
Men inser sen att jag inte skulle våga.
Varje gång Universum lurar mig att det är du,
så får jag den där känslan.
Jag blir nästan illamående.
För jag känner så mycket.
Som när man är kär första gången.
Det går inte att tänka på något annat.
Man mår illa, men fantastiskt på samma gång.
Bara din reflektion får mig att känna det.

Jag måste vara galen, men jag kan inte göra något åt det.
Inte ens de starkaste bio-komponenterna jag administrerat kan manipulera dig ur mitt minne.
Så jag föredrar att drömma om dig.
Jag hoppas att du är lycklig.
Det är allt jag kan.


Tiden avstannad

I perception och uppfattning.
Undrar om det är möjligt.
Att reanimera globalt.
Kan sinnet tillåta det.
I förmåga och styrka.
Amplifikation är frågan.
Om än möjligt i uttrycket.
Om jag bara kunde bära det.

Världen växer genom tiden.
Uttrycker sig i enligheten med.
I stunden i nuet, i överalltet överallt.
Är jag om möjligen medveten nog att se.
Allt däröver när det animerar sig stundligen.

Skriva om eventen,
arrangera om energin.
Manipulera perceptionen.
Återbringa tiden från dåtiden.
Hur än mitt sinne avkodar det.

Reanimation på global genetisk nivå.
Ett omformulerat uttryck till bättre struktur.
Ett omarrangemang som rättar ur oljudet helt.
Tiden står still i stillheten. Håller andan och ser.
Hur den passerar mig förbi och föråldrar sig själv.
Accelererar mig själv i isolerat momentum framåt.
Vore det inte svårare än så, om än bara större än.

Jag vet att det vet, då det vet att jag vet genom vetande.
Så det förefäller sig som tiden möter mig genom dået.
På vilken nivå slutar det alltsammans, om ens det.
Tiden faller bort och det ändrar all min perception.
Hoppa till ett nytt Universum igen, se annan tid.
Ögonen på kudden när uppvaknandet finner.

Vilket liv, vilken tid, vilken person?
Vart är jag nu, vem lever jag nu?
Observerar min omgivning.
Ser en tid, ser en plats.
Någon någonstans.
Men ändå här,
överallt.

Så det står sig som jag dött.
Gång på gång igen om igen.
Genom tiden i var evighet här.
Alltid i ett nu, alltid övergivet.
Givet från ovan kondenserat.
En ny dröm, ett nytt liv.

Inget ego, ingen fast kropp.
Ett nytt liv var ändrad tanke.
Absolut frihet inom all tid.
Likt det som barndom.
Skulle det någonsin,
kunna ta slut ändå?

Jag ser mig leva,
om igen om igen.
Det kan aldrig,
aldrig någonsin,
ta slut av sig själv.

För det är inget själv.


Jag undrar

ibland om de bryr sig.
Någonsin. Över huvud taget.
Någon. Någon av dem.

Inser sen naturen.
Det väsentliga i den.
Någorlunda annorlunda.
Vem sade att det måste.

Vem sade vad som är möjligt.
Och vad som inte är.
Det kan låta ytligt, förstås.
Men förefaller endast så.

Det går livet genom var dag.
Men fäller sig därefter.
Så känslan letar sig till det.
Vem skulle bry sig. Alls.

Det är leendet genom tiden.
Blicken in i hennes Universum.
Tvärs över tiden, på andra sidan rummet.
Där, bortom energins mentala missfoster.

Någonsin, om ens möjligt.
Jag hör hennes tankar.
Som hon önskar dem, givetvis.
Det ekar i känslorna. Värmande.

“Varför viskar du?”
Viskar hon.
“Är det mörkt?”
Gissar hon.

Ser hennes stundliga avtryck.
Hur många ekon?
Hur många tider?
Hur många fantasier?

Hon var där, i intrycket.
För blott en sekund i undran.
Dagarna in och dagarna ut.
Det mördar sig därefter.

Minnet bleknar i saknad av henne.
De känner det inte.
Kan inte. Vill inte.
Skulle nog inte ens förstå.

“Snälla säg något?”
Viskar hon igen.
“Var det förra gången?”
Undrar hon vidare.

Ser hennes ögon se in i mina.
Någonstans i det fångade ljuset.
En inblick i en återblick.
Ett fotografi som fångade tiden.

“Det kommer snart en ny våg..”
Viskar jag till henne.
“Minnet smakar som blodig höstsol.”
Fyller jag däri.

Ser tidsspannet eskalera.
Som en kronologisk flodvåg.
Bränna bort än mer av det.
Och de skyldiga till det.

Jag älskar dig

Tack för att du visar mig,
vägen när jag inte ser den.
Tack för att du ger mig,
när alla andra bara tar.

Tack för att du arrangerar orden,
när alla andra pratar skit.
Tack för att du ger intuitionen,
när alla andra bara ljuger.

Tack för att du läker min homeostas,
i en värld av fetton och cancer.
Tack för att du visar hur man läker allt,
i en värld där läkare mördar och våldtar.

Tack för att du visar mig framtiden,
När nutiden är ohållbar.
Tack för att du visar mig dåtiden,
när nutiden förefaller oförståelig.

Tack för att du dödar de,
som ställer sig i vägen.
Tack för att du torterar de,
som slår och slår utan att se.

Tack för att du arrangerar om planeten,
för att bringa den nya tiden.
Tack för att du bringar klimatet hit,
när de vägrar låta mig gå.

Tack för att du smälter deras fettberg,
bort med varenda jävla cancer.
Tack för att du vaccinerar bort all skit,
varenda jävla komponent onödig.

Tack för att du arrangerade verkligheten,
så jag fick en chans på livet.
Tack för att du skapade skapelsen,
vad du än är.

Tack,
jag älskar dig.

Men jag

tänker hellre på dig.
Ditt vackrare sinne.
De sköna tankarna,
din synkronicitet.

Hör tankarna från,
dem alla överallt.
Så många sinnen,
så många känslor.

Så det är frågan om,
vilken radio självvald.
Du är min ego favorit,
dina tankar smakrika.

Långt bortom oljudet,
från de missnöjda.
Så är du min fantasi,
min kärlek, önskan.

Det gör hela skillnaden.
I en värld där tankar,
smakar vad de tänkte.
Långt bortom meningen.

Vibrerar mitt sinne till,
din resonans och sång.
Hör tråden av ord forma,
tanke efter och tanke om.

Önskar du vore fri som jag,
kunde se bortom världen.
Affischen på väggen,
allegorin i vägen.

Så jag,
tänker hellre med dig.
Följer dina vibrationer.
Arrangemang av energi.
Formulerade meningar.

Bättre

Var dag jag ser dig,
tiderna, rummen, nuet.
Reg-plåtar och tändare,
Överallt i stormen, du vet.

Känslan av din tanke smakar,
likt rosor, vanilj och smultron.
Jag tänker den och skakar,
kan du vara min telefon?

Fuck yes, bättre det här.
Mina drömmar mer sanna.
Sjunka in i din atmosfär,
all tid i världen avstanna.

Jag vet att det kvittar,
att det bara är massa trams.
Men lyckan jag hittar,
tar mig någon annan stans.

Det är tricket, knepet.
Symbolen som jag använder.
Ögonblickligen i svepet,
när alla känslorna anländer.

De är för tråkiga, på ett sätt.
Leksakerna alla ska ha.
Överdrivet bråkiga, inte lätt.
Allt från alla som de vill ta.

“Du får ‘mörda’ dem”
Viskar du till mig.
“Hjälp dem komma hem”
Jag förstår dig.

“Forma bara din egen lycka”
Fortsätter du förstående.
“De som förstör får olycka.”
Målar du ingående.

“Jag orkar inte med dem mer”
Förklarar jag.
“Kan du ta bort dem när ingen ser?”
Efterfrågar jag.

Jag känner bara känslan.
Hela mitt Universum avstannar.
Simmar i mina tankar.
Medan du dem från livet bannar.

En efter en försvinner de.
Bort från tiden och rummet.
Någonstans, dit ingen kan se.
Tystnaden följer efter hummet.

Bättre såhär,
viskar jag till dig.
För alltid kär,
i dig genom mig.

En tyst synkronicitet,
meningsfull symbolik.
Min egen verklighet,
egendesignad genetik.

Alltid nyfiken om vem som ska,
försöka fylla din plats.
Om det ens finns någon för det,
jag betvivlar det jag.

“That Bill Hicks quote”