Bättre

Var dag jag ser dig,
tiderna, rummen, nuet.
Reg-plåtar och tändare,
Överallt i stormen, du vet.

Känslan av din tanke smakar,
likt rosor, vanilj och smultron.
Jag tänker den och skakar,
kan du vara min telefon?

Fuck yes, bättre det här.
Mina drömmar mer sanna.
Sjunka in i din atmosfär,
all tid i världen avstanna.

Jag vet att det kvittar,
att det bara är massa trams.
Men lyckan jag hittar,
tar mig någon annan stans.

Det är tricket, knepet.
Symbolen som jag använder.
Ögonblickligen i svepet,
när alla känslorna anländer.

De är för tråkiga, på ett sätt.
Leksakerna alla ska ha.
Överdrivet bråkiga, inte lätt.
Allt från alla som de vill ta.

“Du får ‘mörda’ dem”
Viskar du till mig.
“Hjälp dem komma hem”
Jag förstår dig.

“Forma bara din egen lycka”
Fortsätter du förstående.
“De som förstör får olycka.”
Målar du ingående.

“Jag orkar inte med dem mer”
Förklarar jag.
“Kan du ta bort dem när ingen ser?”
Efterfrågar jag.

Jag känner bara känslan.
Hela mitt Universum avstannar.
Simmar i mina tankar.
Medan du dem från livet bannar.

En efter en försvinner de.
Bort från tiden och rummet.
Någonstans, dit ingen kan se.
Tystnaden följer efter hummet.

Bättre såhär,
viskar jag till dig.
För alltid kär,
i dig genom mig.

En tyst synkronicitet,
meningsfull symbolik.
Min egen verklighet,
egendesignad genetik.

Alltid nyfiken om vem som ska,
försöka fylla din plats.
Om det ens finns någon för det,
jag betvivlar det jag.

“That Bill Hicks quote”