First attempt

to consciously rearrange my temporal synchronicity throughout life to alter the perceived arrangement.
Early projection. Light captured in early childhood; initial stages of energetic arrangement. To counter artificial injection.

It has already happened.
It happened, it happens and it will happen.
I am still alive.

Jag såg

dig idag. Genom synkroniciteten.
Om än endast i förbifarten igen.

Jag hoppas att du är lycklig i den här sketna världen av våld och hat.
Hoppas du mår bra och att dina mår bra.

Jag lyssnar på nog med tankar i det kollektiva undermedvetna för att veta att mycket är käpprätt åt helvete.
Därför föredrar jag att lyssna på dig och dina tankar.

Min inre bild av dig i fantasin är så vacker.
Som någon som döljer händerna i ärmarna och försöker täcka över ett rodnande ansikte.
Du känns så varm.

Människor misstar mina uttryck för mig.
När de egentligen endast är reflektioner.
Av tankar som de andra har här i världen.
Det är därför jag helst bara vill lyssna på dig.
Jag vet att du inte är min, aldrig kommer att bli.
Men det är nog för det bättre och lika bra ändå.
Jag skulle inte orka bära din image i det ytliga.
Det är därför alla uppfattar mig som sjuk.
Eller konstig. Eller annorlunda.
Pick your symbol.

Tiden avstannad

I perception och uppfattning.
Undrar om det är möjligt.
Att reanimera globalt.
Kan sinnet tillåta det.
I förmåga och styrka.
Amplifikation är frågan.
Om än möjligt i uttrycket.
Om jag bara kunde bära det.

Världen växer genom tiden.
Uttrycker sig i enligheten med.
I stunden i nuet, i överalltet överallt.
Är jag om möjligen medveten nog att se.
Allt däröver när det animerar sig stundligen.

Skriva om eventen,
arrangera om energin.
Manipulera perceptionen.
Återbringa tiden från dåtiden.
Hur än mitt sinne avkodar det.

Reanimation på global genetisk nivå.
Ett omformulerat uttryck till bättre struktur.
Ett omarrangemang som rättar ur oljudet helt.
Tiden står still i stillheten. Håller andan och ser.
Hur den passerar mig förbi och föråldrar sig själv.
Accelererar mig själv i isolerat momentum framåt.
Vore det inte svårare än så, om än bara större än.

Jag vet att det vet, då det vet att jag vet genom vetande.
Så det förefäller sig som tiden möter mig genom dået.
På vilken nivå slutar det alltsammans, om ens det.
Tiden faller bort och det ändrar all min perception.
Hoppa till ett nytt Universum igen, se annan tid.
Ögonen på kudden när uppvaknandet finner.

Vilket liv, vilken tid, vilken person?
Vart är jag nu, vem lever jag nu?
Observerar min omgivning.
Ser en tid, ser en plats.
Någon någonstans.
Men ändå här,
överallt.

Så det står sig som jag dött.
Gång på gång igen om igen.
Genom tiden i var evighet här.
Alltid i ett nu, alltid övergivet.
Givet från ovan kondenserat.
En ny dröm, ett nytt liv.

Inget ego, ingen fast kropp.
Ett nytt liv var ändrad tanke.
Absolut frihet inom all tid.
Likt det som barndom.
Skulle det någonsin,
kunna ta slut ändå?

Jag ser mig leva,
om igen om igen.
Det kan aldrig,
aldrig någonsin,
ta slut av sig själv.

För det är inget själv.


The coupling

another last year’s edition.

And that’s ♄eta ♄im ♄ius to you.
Or 666. (In its true meaning)
AKA the Trinity. Of couples; 3s.
Equilibrium in Carbon.
Christalisation.

Masters of the Universes.

The She
(as) The He

We have

all been there, one way or another.
I myself (obviously) survived all abortion attempts, which has not really ended yet despite an age of 32½ – in conventional counting within the societal construct and mutual perception of measured time. My true biological age, if set in parallel with conventional humans is more like 15.
Relativity in ageing is relativity in the momentum of biomass. Hence entropy-resistance means age-extension – since biological integrity is what holds you together and makes you appear the way you do – in appeal and age.

Jag undrar

ibland om de bryr sig.
Någonsin. Över huvud taget.
Någon. Någon av dem.

Inser sen naturen.
Det väsentliga i den.
Någorlunda annorlunda.
Vem sade att det måste.

Vem sade vad som är möjligt.
Och vad som inte är.
Det kan låta ytligt, förstås.
Men förefaller endast så.

Det går livet genom var dag.
Men fäller sig därefter.
Så känslan letar sig till det.
Vem skulle bry sig. Alls.

Det är leendet genom tiden.
Blicken in i hennes Universum.
Tvärs över tiden, på andra sidan rummet.
Där, bortom energins mentala missfoster.

Någonsin, om ens möjligt.
Jag hör hennes tankar.
Som hon önskar dem, givetvis.
Det ekar i känslorna. Värmande.

“Varför viskar du?”
Viskar hon.
“Är det mörkt?”
Gissar hon.

Ser hennes stundliga avtryck.
Hur många ekon?
Hur många tider?
Hur många fantasier?

Hon var där, i intrycket.
För blott en sekund i undran.
Dagarna in och dagarna ut.
Det mördar sig därefter.

Minnet bleknar i saknad av henne.
De känner det inte.
Kan inte. Vill inte.
Skulle nog inte ens förstå.

“Snälla säg något?”
Viskar hon igen.
“Var det förra gången?”
Undrar hon vidare.

Ser hennes ögon se in i mina.
Någonstans i det fångade ljuset.
En inblick i en återblick.
Ett fotografi som fångade tiden.

“Det kommer snart en ny våg..”
Viskar jag till henne.
“Minnet smakar som blodig höstsol.”
Fyller jag däri.

Ser tidsspannet eskalera.
Som en kronologisk flodvåg.
Bränna bort än mer av det.
Och de skyldiga till det.

Quote

That would be so I, hiding beneath the obvious.
– Consciousness, God, Big Bang and everything else.

Posted in God

I am

sorry.
For the things my ego said, you people know.
See this as my formal excuse from my ego.
Unnecessary of course, to those conscious.
But to those ego-driven, more necessary.

If you already know why it happened, then peace.
This is just the arrangement of Universal synchronicity from consciousness.

Beauty

“My God you are beautiful”
She whispers over the IM.
“Maybe we have the same God?”
I answer in lack of response.

Usually goes like that.
A relatable situation.
To those in it.
“Beauty does not matter.”

But it most certainly do.
Most to those without.
They admire it in all forms.
But not collectively.

‘Your riches are beautiful’
‘Your face is beautiful’
‘Your car is beautiful’
‘Your art is beautiful’

Always an externalised beauty.
But never in themselves.
But never to themselves.
Therefore it matters to them.

Matters outside of them.
If you already have it.
It cannot possibly matter.
At least not the same way.

The burden of beauty.
The enslavement of beauty.
That of wonderous admirers.
And that of jealous haters.

Beauty comes in all forms.
But only in some to most.
Only the few see it all.
Therefore it does not matter.

If all made manifest is beauty,
then all made manifest matters.
It phase cancels itself out over time.
Therefore beauty does not matter.

Only individual taste.
The wider the taste,
the wider the experience.
Beauty serves itself.

“How does it feel?”

They ask me.
“When the entire world hates you?”
They continue.

“How do you think?”
I wonder.
“When you love it?”
I question.

“No idea at all”
Is the response.
“Weird form of love”
Their ego says.

“All forms of love are weird.”
I fill in.
“Retards think there is one unweird.”
I conclude.

Touched a nerve.
Anger, violence.
Hits and punches.
Pain and suffering.

“Weird form of love.”
I counter.
“Hurts just as much.”
I formulate.

“How does it feel?”
I wonder.
“To hate yourself?”
Curiously.

“To my knowledge..”
I initiate.
“That is the weirdest.”
I strike.

“So the world can hate me.”
I charge.
“But I can love.”
I champion.

Jag älskar dig

Tack för att du visar mig,
vägen när jag inte ser den.
Tack för att du ger mig,
när alla andra bara tar.

Tack för att du arrangerar orden,
när alla andra pratar skit.
Tack för att du ger intuitionen,
när alla andra bara ljuger.

Tack för att du läker min homeostas,
i en värld av fetton och cancer.
Tack för att du visar hur man läker allt,
i en värld där läkare mördar och våldtar.

Tack för att du visar mig framtiden,
När nutiden är ohållbar.
Tack för att du visar mig dåtiden,
när nutiden förefaller oförståelig.

Tack för att du dödar de,
som ställer sig i vägen.
Tack för att du torterar de,
som slår och slår utan att se.

Tack för att du arrangerar om planeten,
för att bringa den nya tiden.
Tack för att du bringar klimatet hit,
när de vägrar låta mig gå.

Tack för att du smälter deras fettberg,
bort med varenda jävla cancer.
Tack för att du vaccinerar bort all skit,
varenda jävla komponent onödig.

Tack för att du arrangerade verkligheten,
så jag fick en chans på livet.
Tack för att du skapade skapelsen,
vad du än är.

Tack,
jag älskar dig.

Minne

Jag minns än idag,
den där gången.
Trångt, varmt, ensamt.
När jag såg dig,
skönheten samlad.

Känslan slår sig,
som den alltid brukar.
Värker och smärtar,
som en olidlig längtan.
Jag undrar dina tankar.

Sen står du där med mig,
mitt i den skiftande tiden.
Långt mellan våningarna,
men ändå alla desamma.
Jag undrar hur du smakar.

Jag ser på dig, i hemlighet.
Beundrar vart arrangemang.
Din biologiska struktur.
Din formulerade entitet.
Din utvecklade livsform.

Jag undrar hur du känns.

Ser ditt namn blinka förbi.
En tillfällig symbol i tiden.
Tar din lilla plats hos mig.
I mitt eget Universum.
Alltid i mitt hjärta.

Jag undrar vem du är.

Kan inte glömma,
kan inte sakna.
Kan inte begära,
kan inte släppa.
Jag undrar hur du är.

Minnet den ständiga skuggan.
Säger de alla och fnissar.
Men i mitt fall är du,
inget annat än,
mitt solljus.

Jag undrar hur du gör.

Underligt

Det är roligt fram tills,
det att någon dör.
Begravning. Gråt. Sorg.
Sen hinner sanningen,
långsamt ikapp.
Realisation. Ångest.

Konsten när de,
stjäl ett konstverk.
Priset. Kostnaden.
Pengarna rullar in.
Sen störtar planet.

“Synden straffar sig”
Mässar de gediget,
under uppväxten.
Sen frågar de “varför”
när de gör just det.

Allt betalar sig,
ingen fri lunch.
I pengar eller liv,
båda detsamma.
Affären dikterar.

Påtvingad affär,
stölden i aktionen.
Finner sin betalning,
annorlunda, underlig.
Men alltid densamma.

Det står skrivet i orden.
De själva använder.
Men de tror dem inte.
Dubbelmoralen levande.
Därför ett konstant “varför”

En folkmassa i tiden,
en rörelse i rummet.
Gemensamt separerat.
Individuellt Universellt.
Allsmäktigt Övermäktigt.

“Rapportera mobbing”
säger de till dem alla.
Men mobbar de som gör.
Sen undrar de stilla,
varför vissa våldsamt dör.

Men jag

tänker hellre på dig.
Ditt vackrare sinne.
De sköna tankarna,
din synkronicitet.

Hör tankarna från,
dem alla överallt.
Så många sinnen,
så många känslor.

Så det är frågan om,
vilken radio självvald.
Du är min ego favorit,
dina tankar smakrika.

Långt bortom oljudet,
från de missnöjda.
Så är du min fantasi,
min kärlek, önskan.

Det gör hela skillnaden.
I en värld där tankar,
smakar vad de tänkte.
Långt bortom meningen.

Vibrerar mitt sinne till,
din resonans och sång.
Hör tråden av ord forma,
tanke efter och tanke om.

Önskar du vore fri som jag,
kunde se bortom världen.
Affischen på väggen,
allegorin i vägen.

Så jag,
tänker hellre med dig.
Följer dina vibrationer.
Arrangemang av energi.
Formulerade meningar.

Request

Please, kill all those that insist.
They know the rules of the game.
Since they insist. Do them away.
Accident. Murder. Sickness.

Their meaning is to destroy mine.
So they have no meaning by default.
They are no loss, have no reason to live.
So you can remove them. Destroy them.

Vaccinate them away, remove the infection.
From the human biomass. The dysfunction.
So that the homeostatic system of this planet.
Can flourish and prosper, beyond that of cancer.

One by one I watch them die by you.
One by one I watch them fade in time.
Afraid. Scared. Of you, of life, of death.
Holding on to intellectual notions.

Do them away, send them home.
And establish the new world.
That of harmony and function.
In the perception of my Universe.

If they did not get it, as that.
They have no reason nor purpose.
They are just fat fucking consumers.
Programmed to reproduce and take space.

Thought experiment

Visual one at that.

Imagine a stick figure.
This stick figure is transparent.

The stick figure lives in an apartment.
In which there is only a mirror.

Every day this stick figure leaves the apartment.
For whatever reason.

This stick figure encounter other stick figures.
These stick figures are not transparent.

The transparent stick figure adapts.
To the colors of the other stick figures.

Every day the stick figures comes home.
It sees the colors it got during the day.

It loves the colors because now it sees something.
Before the mirror was empty.

Every night the color fades.
And with it the reflection.

You either hate or love
the perceived difference.

If you stagnate your perceived difference,
you become transparent.

Be an intellectual chameleon.
Not only for protection, but for perceived difference in self love.