Så jag vandrar där med henne, finns inte så mycket annat att göra,
i den värld som långsamt faller sönder, sönder i en annan bemärkelse.
Märkt med ord fåtalet lägger märke till, märkbart, som märkta betydelser.

Jag fann det och jag såg det, ser det väva sig, spinna sig,
forma sig såsom formulerat, formel efter formuleringar.
Formbart och i bar form, lika uppenbart underbar
som framstår naket när det ligger där bakom.

Åh jag älskar hennes undran när hon följer raderna,
om igen, dröm efter dröm, rörd efter rörelse.
Som tar sig och ger sig genom tiden,
då de flesta tar sig genom den,
och få ger sig genom dem.
Ger bort sig själva, till sig själva,
får sen sig själva av sig själva igen.
Såg det, ser innan och kommer se efter,
för det var såsom då, långt bortom tiden,
närmre rummet än det kunde skådas,
åskådas, när då som i skådespelet,
spelet framför dig du beskådar,
skådar det medan du ber.
Alltefter allt sen ger,
mera och mer,
därefter fler.

Det är min tid, i din tid, för den är detsamma,
flätad och varvad, spunnen och sen omsprungen,
mer levande än förhålla sig död i ett förhållande förlorat.
Håller hårt om helheten, kramar hårdare om delen i alltinget,
som utgör allt där i ingentinget, i mellanrummet mellan någontingen.

Som andetag, drar djupt, släpper högt,
spänner dem lösare, lossar dem mjukare.
Som en fallenhet i fallet, ett fall för överfallet,
när det föll under själva underverket i värken.

Liksom hennes viskningar på mina läppar,
så är det mest hennes ord i mitt hjärta.
Varje gång jag känner henne där,
om och genom alla sen igen.
Så följer jag med i tanken,
utanför rummet och
bakom all tiden.

Alltid där bakom kulisserna,
men ändå aldrig där bakom väggarna.

Åh så många skuggor jag skapat, med ljuset i min varo.
Att vara, inte en produkt eller vara, men i närvaro och samvaro.
Blivande lämnat åt mitt sinnes dirigent, följt av mina händers orkester.

För alltid i all tid till tidens ändelse i min livstids då sista händelse.
Med henne, i alla önskningarna och drömmarna såsom önskedrömmar.
I alla konstruktioner jag skräder, när jag nålar samman tidrummets sömmar.


(366 ord - 2051 tecken)
2017-01-11