Så fångar hon orden än en gång, vaken bortom kanten.
Ljuvligare än vårvinterliljor i håret, i det verkliga månskenet.
Som tonerna av miljoner regndroppar, symfonin av miljarder löv i vinden.
Något vittnade om helheten än en gång, fångad på utsidan denna gången.
Som funnen en blomma, om vunnen en vän bortom var skogsbrand, var stjärna.

Inte som de falska skuggorna som försöker göra som de vill, förstöra såra och skada.
Plocka de finaste blommorna medan skogen sakta brinner till marken runt omkring.

En gång var jag på vilsen vandring från mitt verkliga Castrum, i mörkret strävande.
Men fåtalet var de spår jag vågat följa. Kanske var det meningen, kanske inte.
Så ler hon över ljusfältet igen, känner var muskel röra sig, var känsla forma.
Skulle jag någonsin ha fångat en tanke i evigheten för att forma framtiden.

För alltid sade trappan, för evigt sade avsatsen, oändligt sade räcket.
Så det sade sig självt i vart steg taget, vart sår övervunnet.
Det är inte alla alltid, blott de där några någon gång.
Skulle kanske ha lyssnat noggrannare, vem vet.
Borde ha öppnat ögonen, vågat lyssna.

Som en blomma ömsesidigt fridfull.
Alltid skapad i sin perfekta prakt.
När månen skiner över stigen.
Natten vittnar om tystnaden.
Alltid i sin skönhets melodi.


(209 ord - 1236 tecken)
2014-09-27