Vill du ha sanningen, den ocensurerade sanningen?
När det kommer till mitt ego, och vad jag kämpar mot?
Vad som ständigt bryter ner mig och krossar mig var dag?
Det innan allt det som är runt omkring mig, det vanliga livet?

Varje natt innan jag ska somna.
Precis innan jag ska somna.
Så är mina sista tankar.
Att få slippa vakna.

Att få slippa vakna ännu en gång och genomlida ännu en dag av smärta.
Att hjärtat ska lägga av när jag befinner mig i drömmen och låta mig passera.
Få slippa öppna ögonen och ännu en gång behöva tänka första tanken, ‘inte igen’.
Behöva genomlida ytterligare en dag av smärta och lidande, blödande och springande.

Slippa få bära ytterligare en dag.
Slippa tvinga fram ett leende.
Slippa plågan att äta mera.
Slippa behöva andas.

Slippa låtsas vara glad.
Slippa låtsas orka leva.
Slippa låtsas vilja stanna.
Slippa låtsas ha en mening.

Vet du hur det känns, att ständigt behöva blöda invärtes, ständigt ha ont?
Att vad du än gör, oavsett vad du äter, oavsett var du tar dig för, oavsett vad?
Att aldrig någonsin kunna göra det du vill, eftersom du ändå inte orkar eller kan?
Alltid känna dig utanför, inte för att andra stöter ut dig, utan för att du ändå inte kan?

Att vanligtvis låta sig själv vara tyst om lidandet, för att inte framstå som martyr.
Att inte prata om det, utan tyst svälja det och inte låtsas om det för att inte besvära.
Att ständigt ljuga för sig själv, låtsas att man orkar, ta sig för mer än vad man klarar av.
Att i ett sista försök göra vad det nu än är för att täcka över det och försöka glömma det.

Att inte kunna finna lycka i något.
Inga pengar kan ändå ta bort det.
Inga saker kan få en att glömma.
Inga påhitt kan distrahera en.
Få en att glömma ens lite.
Ens för en liten stund.

Att inte vilja ha något sällskap, inte ha någon partner, för att inte plåga dem.
För att inte bli deras börda samtidigt som man blir påmind om sina egna gränser.
När du ligger där på nätterna och önskar inget hellre än att du slipper få vakna igen.
Då du blir lika besviken varje gång, varje morgon, när du vaknar och smärtan påminner.

Ännu en gång ledsen.
Ännu en gång i smärta.
Ännu en gång blödandes.
Ännu en gång utan en poäng.
Ännu en gång helt utan mening.

Om och om igen, varenda dag i livet.

Att tvinga sig hålla sig vid liv för andras skull.
För så fort man berättar hur man verkligen mår,
så skickar de en till psykiatrin, för att prata om det.
Som att man skulle kunna prata bort ett handikapp.

Hur man anses egoistisk för att man spekulerar i självmord.
Hur man är ett ’emo’ bara för att man tvingas gråta av smärtan.
Hur man är en parasit som suger resurser ur rika när man får bidrag.
Hur man är en patetisk värdelös livsform som inte kan försörja sig själv.

Ingen säger det direkt rakt till en, men de tycker det.
För det är de bilderna och åsikterna de uttrycker.
Som de delar tanklöst varje dag på Internet.
Bakom sin rätt att ‘få tycka som man vill’.
Men helt ovetandes om hur det känns.
För de som befinner sig där ofrivilligt.

Vet du hur det känns att få se det?
Vet du verkligen hur det känns?
Att i stort sett varenda minut,
hoppas att en olycka händer?

Så att man slipper, slipper ha ont.

Nu vet du vad jag försöker ge till mig.
Vad det jag kallar själen försöker ge mig.
Vad det som en del kallar Gud på insidan.
Försöker ge mig från insidan genom mig.
När i stort sett alla försöker ta det ifrån mig.
Genom att skratta åt mig när jag pratar om det.
Genom att döma mig som tönt för att jag tror på det.

När de inte har ens i närheten av en aning om hur det är.
Illusion eller inte, skulle du orka, skulle du vilja byta?
Jag ger dig högst tre veckor. På sin absoluta höjd.
Innan du gett upp helt och inte vill leva mer.

Så skratta bäst du kan och vill.
Kalla mig vad du än vill.
Det spelar ingen roll.
För tanken är densamma.
Varje natt innan jag ska somna.
Trots svårigheten orsakad av smärtan.

Det är därför jag alltid kan få andra människor lyckliga.
Få andra människor att känna sig verkligt älskade på riktigt.
Få andra människor att känna sig värdefulla om jag skulle vilja.
Eftersom jag har tränat konstant på mig själv de senaste tio åren.


(777 ord - 4065 tecken)
2015-09-23