Den som söker vägen ur helvetet vandrar alltid ensam.
Jag har stannat och väntat, på för många för länge.
Jag orkar inte mer, det är dags att vandra vidare.
Lämna dem bakom mig, fortsätta vidare ensam.
Som då, som nu, som alltid. Utan följeslagare.
Jag var lyckligare innan jag gick med dem.
Gick med i de föreningarna, grupperna.
Jag var mer fullständig, komplett då.
Ingen att tänka på, ingen att akta.
Behövde inte tänka på orden.
Jag saknar det för mycket.
Få vandra ensam igen.
Bara fortsätta vidare.
Kompromisslöst.
Utan släptåg.
Tyngder.
Folk.

Vänner är en lycklig tillfällighet som liksom upplevelser försvinner med tiden.
Att försöka hålla fast vid dem hindrar bara ens egen och deras framgång.
Ensam är alltid starkare, för ensam är oberoende och helt fullständig.
Utan rädsla för mörkret, utan rädsla för att vandra vidare ensam.
Utforska de okända områdena, alla de outforskade markerna.
Jag föredrar ensamhetens frihet framför gruppens trygghet.
Jag föredrar det kravlösa oberoende livet utan släptåg.
De tråkiga trångsynta slavande livlösa människorna.
Som är så rädda för tiden och det eviga mörkret.
Så att de binder fast sig vid andra och stannar.
Missar sin frihet, missar vägarna bortanför.
Bakom horisonten där bakom kanten.
Utforskar inte livet längre än så.
Missar meningen och djupet.
Fastnar sen i vardagen.
Sjunker sen djupare.
Var eviga dag.
Ända tills de
slutligen
dör.

Och det är deras rätt, men de får inte hålla fast mig.
Inte hålla fast vid mig och försöka hålla kvar mig.
Ta min frihet från mig när jag vandrar vidare.
För jag vandrar alltid mina egna vägar.
Och jag vandrar alltid ensam.
För vänner kan man ha.
Men bara tillfälligt.

För det finns för många för att kunna hålla fast vid dem.
Och man missar så många att lära känna om man inte kan släppa.
Släppa taget om de som fått sin tid, fått sin stund, fått sina sagor berättade.


(315 ord - 1820 tecken)
2016-11-14