De säger det:
‘att jag ska prova‘,
‘testa‘, ‘ta min chans‘.
Men det är inte så lätt.

De förstår inte situationen.
De förstår inte hur det är alls.
Just som läkaren på sjukhuset.
Har ingen aning, vet bara böcker.

Ingen vill ha ett handikappat misstag.
Säger det aldrig, men det syns i ögonen.
Kroppsspråket, tonfallet, tanken de döljer.
Man uppfyller inte kraven, håller inte måttet.

Åh jag vet, har provat tillräckligt många gånger.
När man är öppen med det så är man bara svag.
En tung handikappad börda de inte “signed up for“.
Vem skulle vilja ha någon sådan, när det finns bättre.

Så man döljer det istället, anstränger sig för att maskera.
Men då räcker man inte till utefter samhällets mått istället.
Orkar inte med ett jobb, klarar inte konventionella studier.
Kan inte leva som de friska och normala människorna.

En segrare i Paralympics kan aldrig vara lika bra,
som en vanlig segrare i de Olympiska spelen.
Ingen minns eller ser dem på samma sätt.
Deras prestation är aldrig lika mycket.

Och att försöka som handikappad,
att tävla mot de som inte är det,
är i sig en orättvis omöjlighet.
En omänsklig prestation.

Det finns allt någon,
som passar dig,
ska du allt se.
Säger de.

Men varje gång jag erkänner mina känslor,
så ser jag bara obekvämligheten som uppstår.
Hur ansträngande tanken för att inte såra en blir,
för att vänligt försöka förklara att man inte räcker till.
Varför nöja sig med någon sådan, när det finns bättre.
Det är så lätt att säga det, för att försöka uppmuntra en;
När de säger hur det allt finns någon även för en där ute.
Dock verkligheten gör det förr eller senare till en tom lögn.


(286 ord - 1579 tecken)
2017-09-28