En ande tagen, andetagen av liv ur mening.
De växande, förslagen om ett initiativ i förening.
Orden att skriva, mönstren att skapa, rad efter rad.
Konsten att bedriva, fönstren att kapa, stad efter stad.

Att se dig på nära håll,
helt utan egen kontroll.
Önskar med min tanke,
älskar med din omtanke.

Bygger det, ser det bygga sig, mening efter meningar.
Kanske vet, ber det trygga sig, enig utefter förseningar.
Del för hel, bit mot bit genom bokstav bredvid bokstäver.
Hel mot del, slit för flit om fredskrav utspridd kärlek kräver.

Bara att få naivt hoppas,
utan att intensivt stoppas.
Vandra med dig i samtiden,
stanna hos dig i framtiden.

Tycke efter stycke, allt för att behaga dina öron.
Stycke efter tycke, allt för att ledsaga dina ögon.
Ger dig mina tankar, delar min känsla genom ord.
Får mig dina känslor, helar med tanken bortgjord.

Om du bara visste om insidan,
chanserna vi miste på utsidan.
Såg det gå lätt så förstorat,
lät det på så sätt gå förlorat.

Jag älskar doften av ditt medvetande när du tar del.
I de mentala loften där aptitretande meningar är spel.
Känna din närvaro, bara få känna ditt sinne avbryta.
Stämma min samvaro, vara hemma och minne byta.

När orden verkligen finner sig.
Är då jag äntligen vinner dig.
Din ljuva hjärtliga beundran.
Din fulla smärtliga förundran.

Den stillsamma tillvaron, i den motsatta strömmen.
Den ensamma frånvaron, en annan del av drömmen.
Tanke efter intryck, uttryck efter känsla, du doftar sött.
Tanke före uttryck och intryck före känsla, du lyser rött.

Jag önskar att jag hade det här.
Kunna dela drömmar, två och två.
Att jag kunde ge dig allt det där.
Finna våra tankar, låta dem stå.

Färgerna av din röst när du viskar om den rumlösa tiden.
Sångerna varje höst då du dansar i den fallande lövstriden.
För upptagen att njuta av de tysta frekvenserna, för att se.
För nedslagen för att gjuta de bästa sekvenserna, för att le.

Förkasta mina begär, de som förtär.
Finna mitt själv, så jag kan åter gå.
Uppskatta det jag mig försiktigt lär.
Vill du kanske lyssna på mig då?

Orden du säger, orden du använder, orden du försöker ge.
Målar med färger, raderna du sänder, det du försöker inse.
Jag önskar att du kunde se mig som jag ser dig, genom ljus.
Jag hoppas att du kan förbise mig som du ser mig, utan brus.

För alltid våga ifrågasätta begär.
Utan att se mina drömmar förgå.
Gör allt lite större i min lätta sfär.
Innan allra sista chansen att få.

Genom tiden, genom rummet, genom den formade essensen.
Över striden, under dammet, framför den stormade gränsen.
Hur jag hör dig, ser dig, känner dig, identifierar din inre skönhet.
När du stör mig, ber mig, bränner mig, eliminerar min yttre skörhet.

Om jag bara hade haft orden.
Kanske hade livet här på jorden.
Gett mig vad jag verkligen förtjänar.
Men jag är dömd till ett liv jag avtjänar.

Jag bär den smärtan,
som människor döljer.
Djupt ner i sina hjärtan,
och gifter över sköljer.

Doften av dina andetag,
tar min ande när natt blir dag.
Så även i de mörkaste av förslag,
är du önskningen som får mig svag.


(534 ord - 2954 tecken)
2015-09-14