Som så ofta varje gång jag visat mig själv i sin funktion.
De säger sig som det brukar, gemensamt och söndrat.
De som någonsin vandrat ensamma där bland dem.
Öppet men ändå dolt, vaket men ändå omedvetet.
De har sedan länge försökt fånga det i sången.
Men det leder sällan någonstans med avslut.

Så vad var det de ville?
Bara fånga orden igen?
Säga det där som slår?
Fånga ännu några ord?

Det är oftast mest ute efter att såra en.
Skada, plåga och ännu en gång förstöra.
Som på den tiden med dörrarna helt öppna.
Det var aldrig någon som sade något vänligt.
För det hade krävt både betydelse och vänskap.
Något de inte ägt i funktion de senaste livstiderna.

Så vad var det egentligen?
Något mer än de sade då?
Mer än det där bakom oss?
Det försöker verkligen igen.

De plågar sig med det, för nöjets skull, det säljer ju.
De livnär sig på de andra, precis som tidigare hot.
En efter tre, söker de betydelsen genom ordena.
Några rader här, flera rader där, såsom musik.
En lösning likt den andra igen, återanvänd.
Det krävs egentligen bara en enda rad.

Så tar det ordet återigen.
Vad vill det säga denna?
Vad önskade det delge?
Vad formade det sig för?

Allt endast för att delge ett nytt perspektiv.
Spekulera i samtiden för meningarnas skull.
Det är en form av skönhet i sitt verkliga uttryck.
Det leder sig självt genom tiden som så ofta innan.
Det smakar som man tillrett det, med innebörden fast.
Men liksom döden undflyr det aldrig sitt oundvikliga avslut.


(264 ord - 1424 tecken)
2017-08-14