Jag kände det en gång, i en omgång av genomgångar.
Fönstren mot världen, ett efter två utvecklade.

Som när vi rör oss i maktens korridorer.
Låter mig smyga för att jag ger kärlek.

Kan du kanske, kanske jag kan.
Allt det där som väver sig.

Vem sitter att kunna orden.
Vem står sig att förlora resten.

Som det alltid hade format sig igen.
För det vet sig aldrig förrän efter tanken.

Sätter den i sitt samband, i sin spunna kontext.
Eftertraktad, förstådd, genomtänkt och konstruerad.

Känn det en gång.
Gång på gång av.
Inuti där utanför.
Före efter nuet.

Som när hon log mot mig genom rusets regenter.
Som hon alltid bad om det när jag återvände.

Men så står man ensam kvar på slutet.
Ser det falla och försvinna i orden.

Alla kommer i sin förvirring.
Försvunna i förundran.

Men av vår färglöshet.
Finner det alltid kontrast.

Förvärrar symptomen, bygger sig.
Lager efter lager lagrat och förslaget.

Ombyggt och smärtsamt lider det sig igen.
För att alltid falla i glömska bortom orden här.

I en värld där alla går,
Vem väntar på den som stilla står.
I en värld där alla slår,
Vem står bakom den som slagen får.


(200 ord - 1077 tecken)
2015-08-25