Ibland
Viskar du
att jag är död
Inte lever längre
Att allt här är förbi
Jag ser dig blinka till
världen den stannar av

Du viskar att jag är död igen
Vandrar där bakom alla väggar
Sjunger det genom tiderna åt dem
Som inte ser det och inte kunde höra

Vad var meningen
Vilka var tankarna
Skulle kanske det
Det som de glömt

Var det verkligen vad du overkligen ville mig
Kanske borde ha reflekterat återigen, ha vågat
Skulle du kanske ha, annorlunda motsatt tvärtom
Kanske är det bara ett eko, om igen genom tiderna

Det kunde alltid
ha varit samma
Men ändå inte
aldrig likadant

Du sjöng det för mig när tiden stannade och världen dog
där i slutet av korridoren, på kanten av rummet, tidens ände
Det dog innan det föddes, innan det valde kropp, syfte att bära
Så vägen flätade sig inte så som det var tänkt, bara så du kändes

Lite längre
Lite annan
Lite såsom
Bara du är

“Du är död, har bara glömt det”
Viskar du där igen mellan raderna
“Men det spelar ingen roll, alls”
Fortsätter du något olikt sekunderna
“För de förstår det inte som du”
Avslutar du med tonen av ensamheten


(200 ord - 1034 tecken)
2017-11-04